Första maj! Alla lovas guld och gröna skogar – alltid på någon annans bekostnad. Du är mottagare och någon annan är givare. De ”rika” skall betala eller de ”högavlönade”. De sistnämnda är ju som bekant de som tjänar mer än jag själv gör. Dessa skall lyfta alla till konsumismens himmel (Domus). Prisad vare Juholt, ty han skänker manna från himlen.
Sossarna skall garantera 30 000 sommarjobb för ungdomar. Kultur är den kommunala musikskolan och att clownen Manne och andra s.k. konstnärer som inte kan försörja sig själva skall få ”konstnärslön”. Att sjukförsäkringen innebär att en ”lättpåverkad” (ibland mutbar) läkare garanterar försörjning för den som definitivt kan försörja sig själv. Arbetslöshetsförsäkringen är inte en försäkring mot arbetslöshet utan en garanti för att man kan stanna kvar i obygden och bli försörjd.
Var går då gränsen mellan den enskildes ansvar och det allmännas? Socialisterna flyttar gränsen från individen till det kollektiva. Johult och Ohly begriper bäst. Någon skall betala och det är den enskilde i sista ändan.
Är det enskildes ansvar att teckna försäkringar? Är det familjens ansvar för barnen och deras utbildning? Är det enskildes ansvar för sin egen framtid och fortsatta liv? Har den enskilde något som helst ansvar? Den som tror på människan och misstror klåfingriga politiker måste säga – gränsen är nådd. Den kan bara flyttas åt ett håll – bort från det offentliga och närmare den vanliga människans vardag.
Löftena kunna ej svika är en psalm skriven av Lewi Pethrus. Varje vers avslutas med strofen: "Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna, men den som tror skall finna, löftena de stå kvar." Om Johult och hans anhang får bestämma kommer allt brinna och försvinna. Det enda som finns kvar ouppfyllda löften.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar