Det där med Farstamoderaterna

Ikväll träffades de aktiva valarbetarna i Lennarts lokal, d v s Ullerudsbacken 85. I vår förening är Lennarts lokal ett begrepp och en fast punkt i vår tillvaro. Problemet uppstår ibland när vi skall bjuda in utifrån kommande då vi brukar säga hos Lennart och tar för givet att alla vet.

Vi åt en utmärkt lasagne och hade en mycket trevlig kväll med hög stämning. Bådar gott inför framtiden.

Vi börjar redan nu snegla mot nästa val. Vi behöver minst en mandatperiod till i riksdag, kommun och landsting för att bryta igenom de mentala spärrar som det evighetslånga sossestyret skapat hos våra medborgare och som gradvis förslummat Sverige. Den socialistiska hypnosen har sövt många och fått oss att krympa som människor. Att (S) tagit kommunisterna till sig gör det än viktigare att bryta ”förtrollningen”.

Det är här Farstamoderaterna kommer in i spelet. Det handlar om att förmedla vår människosyn. Tron på människan och misstro mot kollektivets tendenser att urarta. Ohlys partikamrater Stalin och Lenin visar vilka människooffer ett sådant synsätt kräver. Detta är vår mission och vår uppgift.

Sofia Arkelsten citerar Margaret Thatcher i sin blogg: ”Let our children grow tall and some taller than others if they have the ability in them to do so.”

Vi vill inte tvinga in medborgarna i socialisternas Prokrustessäng. Vill vi, för att citera Mao låta tusen blommor blomma.

Min älskade Monica vill ibland att jag skall förtydliga mig. Den som lyder råd är vis, den som lyder sin hustru är mycket förnuftig.

Prokrustes hittar man i den grekiska mytologin. Om hans gäster var för långa högg han av deras ben och om de var för korta sträckte han ut dem. Det är den socialistiska maktens signum. Vi ser dess tillämpningar i skolan, vården och nästan alla andra politikområden.

Farstamoderaterna är de som vill bekämpa Prokrustes och hans säng. Sedan får denne tyrann heta Ohly, Mona Sahlin eller Gunnar Sandell. Ännu ett citat: ”Vi tar fajten!”

Det politiska språket

När en diplomat svarar ja menar han kanske, om han svarar kanske menar han nej. Svarar han nej är han ingen diplomat. När en dam svarar nej menar hon kanske, svarar hon kanske menar hon ja. Svarar hon ja är hon ingen dam.

I det politiskt korrekta språket är det inte lätt att vara vare sig dam eller diplomat. Råkar vara gift med en kvinna som kan kallas svartskalle. Hon har svart hår och mörka ögon. Alltsammans mycket vackert som jag ser det. Brukar faktiskt ibland kalla henne för min egen lilla svartskalle när jag vill vara lite raljant och samtidigt öm. Men det är inte politiskt korrekt och jag inser den negativa laddningen i uttrycket.

Neger är ett ord som inte får användas. Som en vänsterpartist sa – det betyder slav. Fullständigt fel – det betyder svart. Vikingarna använde namnet blåmän.

I mitt umgänge finns svartskallar, negrer och zigenare. Det är vad de är, men blir inte mindre eller sämre människor för det. Men dessa förminskas genom det politiskt korrekta språket. Där finns min vän zigenskan som ibland klär sig traditionellt men mestadels i andra kläder. Hon har f ö en god klädsmak. Där finns min mycket gode vän och hans mycket vackra och välklädda fru som båda måste beskrivas som negrer. Barnen är dessutom mycket väluppfostrade och familjen ett föredöme. Men de har en annorlunda pigmentering. Och vår underbara granne, negressen, som jobbar och sliter så hårt för sig själv och sin dotter. Ännu ett föredöme och ett exempel. Jag beundrar henne.

Sverigedemokraterna hämtar sin styrka och sina väljare genom att språket fjärmar dem från vad de ser och vad eliten vill att de skall tycka och hur de skall formulera sig för att bli accepterade.

Lyssnade till ett lysande anförande av Gunnar Hökmark. Han talade om vi och dem. Hur vi stoppar in människor i ett fack, trycker ner dem i en låda – vi och dem. Min fru – fel hårfärg, låda 1. Mina vänner med fel pigmentering eller etnicitet – låda 1.

För min del handlar det om individen. Älskar min peruanska hustru, med det innebär inte att jag älskar alla peruaner, o s v. Varje individ har sitt värde oavsett hårfärg, pigmentering eller annat som man kan slå ner på.

Tyvärr är detta med att dela in mänskligheten och stoppa ner dem i olika lådor inte (SD):s uppfinning. Det finns det parti som numera kallar sig (V). Där har man verkligen stoppat i människor i lådor – det här fallet låda 2. Det som är unga kommunister, ung vänster är täcknamnet, kallar mig, min fru, familj och alla våra vänner för jävla borgarsvin. Eller som Bitch Boys sjunger: ”Jag vill inte bli som ni, ni era jävla borgarsvin! Jag vill bara vara mig själv, jag vill bara va mig själv.”

Hur det gick för borgarsvinen i Ohlys idealstat vet vi. Miljoner dog. Och de unga kommunisterna hyllar massmorden. Låda 2 är nog värre än bli ansedd som svartskalle eller kallad neger.

Ned med vapnen

Ned med vapnen skrev SSU:s dåvarande ledare Zeth Höglund 1905. I dag har han blivit bönhörd. Materiel för nästan 500 miljarder kronor har förstörts av det s k svenska försvaret på uppdrag av statsmakterna. Fungerande materiel, materiel som skulle kunnat sålts, bevarats eller på annat sätt kunnat komma till användning.

Sverige har utvecklat och producerat vapen av mycket god kvalitet. Dessa används bl. a i krigen mot terrorister. Skär i ögonen på terroristkramare som Ohly, kommunist och antidemokrat. Men det är klart – många av dessa effektiva vapen skulle använts mot Ohlys vänner när de kommit för att ”befria” oss.

Vad som förvånar mig är att mitt parti tillåtit denna enorma kapitalförstöring.

Ned med vapnen var också en bok av författarinnan Bertha von Suttner. Denna kvinna var en mycket god ”vän” till Alfred Nobel.

En sen fredagskväll

Dagen fylld av arbete. Kvällen fylld av politik. Tallriken fylld av isterband med dillstuvad potatis. Med andra ord en dag som måste betraktas som lyckad.

Läser mycket och just nu avnjuter jag tvenne böcker. Den ena är ”Vi var där” av Sir Basil Liddel Hart. På originalspråk ”The Other Side of the Hill”. Den återger tyska generalers uppfattningar om sina strider under det andra världskriget. En utmärkt studie i ledarskapets problem och för den läsare som har ett öppet sinne helt applicerbart i vilken ledarskapssituation som helst. Den andra är Älvakungen av Michel Tournier. Båda bör avnjutas i små portioner.

Undrar om jag inte skall bekanta mig med spökliftarna. Dessa blev kända i Jan Harold Brunvands bok The Vanishing Hitchhiker. Liftarna uppenbarar sig som en människa framför bilen. Denna har bara föraren ombord. "Personen" tar form som en liftare. Föraren stannar och erbjuder liftaren att åka med. Resan fortsätter, vissa gånger i total tystnad, och under vid en viss punkt försvinner liftaren medan fordonet är i rörelse.

Goethes dikt Erlkönig (Älvkungen) handlar om hur en far och hans son rider hem under en natt. Sonen ser Älvkungen och hans döttrar i skogsbrynet, och Älvkungen försöker locka honom till sig. Hur många gånger ser vi Älvakungen? När träffar vi på spökliftarna? Läs Michel Tourniers Älvakungen. Och fundera! Dags att gå till sängs.

Lesefrüchte

Har suttit av ett sammanträde i Farsta stadsdelsnämnd. En blandad upplevelse – minst sagt. Meningslösheter diskuterades i evigheter. Oppositionen i världsklass visade sina sämre sidor. Deras skrivelser visade på att skolan misslyckats med rättstavning och mycket mer. När en av tjänstemännen hade redovisat, på ett mycket klargörande sätt, ett ärende så ställde en representant för oppositionen en fråga om vad tjänstemannen just hade sagt. Blir bara trött och less.

Väl hemkommen så fick man äntligen ägna sig åt något vettigt. Nu är detta gjort och skall ägna några minuter åt mina funderingar.

Samlar på böcker. Läser mycket och anser att mitt liv skulle vara så fattigt utan alla mina vänner bland böckerna. Som någon sagt – ett hem utan böcker är som en trädgård utan blommor.

Just nu läser jag Michel Tourniers bok Älvakungen Hans verk behandlar det fantastiska, han hämtar sin inspiration från traditionell tysk kultur och katolicismen. Älvakungen är en mycket mångtydig berättelse som jag avnjuter i ganska små portioner. Med många sidhänvisningar i mitt anteckningsblock.

Vet att mycket av mitt liv bygger på Lesefrüchte. Har fått förmånen att upptäcka både litteratur, musik och mycket annat som kallas bildning. Tack mor, far och alla de lärare som stimulerade en ibland ganska motvillig elev.

Frågan är vad vet och kan de som suttit av den svenska skolan. Min son växte upp med bl. a Bellman. Vet att han älskar och kan sin Bellman. Han läser mycket och hans liv är präglat av Lesefrüchte.

När jag lyssnat på sossar och kommunister i Farsta stadsdelsnämnd inser jag att Lesefrüchte inte är vad dessa eftersträvar. Kanske därför det anses som ouppnåeligt. Kanske tycker kommunisten att vi skall skandera till Gulag med alla. Särskilt de med viss bildning. Och sossarna håller med. Avslutar mina funderingar med lyssna till Comedian Harmonists. En judisk sånggrupp som dog när man genomförde die Endlösung. Där slutar mina funderingar.

Tankar om politik

Politik sägs vara det möjligas konst. Olof Palme skrev att politik är att vilja. Viljans triumf är också en film av Leni Riefenstahl. Den är en skildring av partidagarna i Nürnberg 1934. Att enbart förlita sig på viljan kan leda fel. Stalin, en av Ohlys favoriter, ville mycket han också. Om viljan styr politiken försöker man göra det omöjliga och då är det inte längre politik – då är det en diktaturstats vilja som skall påtvingas människorna.

Ikväll presenterades budgeten för 2011 för den moderata KF-gruppen. Det var politik som också visade dennas begränsningar. Viljan presenterades i valprogrammet. Budgeten var det som blev det möjliga att genomföra efter kompromisser och mötet med resursernas begränsningar. Det möjligas konst.

Politik är inte bara det stora och tjusiga. Det är också viktiga frågor som exempelvis nämndemän i olika domstolar. Har mottagit skrivelser från domstolsverket där man förklarar hur viktigt det är att nämndemannakåren speglar etnicitet mm men framför allt föryngras. Detta är möjligtvis att vilja, men inte det möjligas konst. De yngre kan inte och vill inte bli nämndemän. Ersättningen är för dålig, tiden för yngre människor med familj och arbete att tänka på räcker inte till. Det möjligas konst är att behålla dessa lite äldre och självuppoffrande eldsjälar som håller domstolarna gående. Eller avskaffa nämndemännen.

Mot nya mål

Har med intresse följt diskussionerna i mitt liv och husorgan, DN, huruvida mannen skall låta sitt vatten stående eller sittande. Ser det som en senkommen efterbörd mot bakgrund av sossarnas krav på könsneutrala toaletter. När man såg budskapet ”Vi kan inte vänta” förstod man att det var ett i dubbel bemärkelse nödrop. I skarp polemik mot de könsneutrala bekvämlighetsinrättningarna framhåller debattörerna urinoarens betydelse för de åldrande männen. Detta sammanhänger med prostataförändringar – tror jag. Men det finns ett allvarligt memento bakom debatten.

Verkställande direktören på Demoskop skrev på DN Debatt att de etablerade sanningar i politiken gäller inte längre. I artikeln framhålls att en tredjedel av väljarna saknar en klar ideologisk grund. Den tydliga ideologiska kompassen finns tydligen inte längre för stora delar av väljarkåren.

Mitt parti genomgår genomgripande förändringar och försöker fånga upp tidens strömningar. Detta tycker jag är vällovligt. Men man får inte kasta ut barnet med badvattnet. Svängningarna mellan blocken gör att ingen kan vara säker på hur opinionen kommer att te sig 2014.

Den demografiska utvecklingen visar att befolkningen åldras. De som blir ålderspensionärer är 40-talisterna. En generation som har vant sig med att ta för sig. Partiernas strävan efter förnyelse verkar mera vara att man tar in allt fler yngre. Detta torde icke fullt ut kunna accepteras av dessa stora åldersklasser. En balans mellan åldrarna bör eftersträvas, i annat fall kommer fler enfrågepartier att se dagens ljus.

Memento te mortalem esse. Gäller inte minst mitt parti.

Sjukvården i Farsta

Har under fyra års tid fått höra hur den moderatledda högeralliansen nedrustat allt. Särskilt sjukvården har dessa mörkmän mer eller mindre slaktat. Har förstått att i Farsta efter att landstingets närakut lades ner, så skulle farstaborna ligga döende på gatorna. Och ett ständigt återkommande tema i stadsdelsnämnden var att dödligheten skulle stiga exponentiellt. Vi var inte bara mörkmän – vi var slaktare.

Förra lördagen stukade min vackra fru foten. Den har tyvärr inte blivit bättre varför vi beslöt att uppsöka en närakut i Farsta. Döm om min förvåning – det finns numera två (2). Och det finns fler vårdcentraler numera. Kanske det beror på att vi är så många miljonärer härute. (M) är ju miljonärernas parti. Och vi blev nästan 2 700 fler miljonärer i Farsta. Grattis!

Men inga ligger döende på gatorna. Vilken besvikelse för vänsterexperimentet. Dag Larsson kunde ju inte vänta. I Farsta behöver han i varje fall inte vänta på vård.

Nya Moderaterna – att möta framtiden

Enligt en mätning är snart var tredje svensk moderat. En otrolig omsvängning har skett sedan det rödtrista 70-talet. Förnyarna har styrt den moderata skutan varsamt in mot nya väljargrupper. Det politiska språket har förändrats och det har släppts in luft och ljus i den unkna sossevärlden.

Vi har delvis misslyckats med att nå vissa människor. Grupper som definitivt skulle må bra av en moderat politik. Med Sofia Arkelsten som ny partisekreterare ökar möjligheten att nå dessa. Per Schlingman lämnar efter sig ett gediget arbete varför möjligheterna är goda.

Sofia skriver på DN Debatt att det är avgörande att vi går vidare med förnyelsearbetet och att det finns skäl vara självkritiska. Bl. a förtroendet för Moderaterna bland välfärdens medarbetare och det mot denna bakgrund krävs en fortsatt stark moderat närvaro i välfärdsverksamheterna.

Detta kräver dock att välfärden definieras utifrån det moderata perspektivet och icke som det formuleras av den konservativa vänstern. Välfärd är valfrihet – inte planekonomi. Att välja vårdgivare, skola mm men också arbetsgivare i välfärdssektorerna. Hur många, främst kvinnor, har inte gett upp och resignerat i de gigantiska och centralstyrda driftsformerna i landsting och kommuner? Både medborgarna och de anställda vinner på den moderata politiken.

Att stockholmarna sett att en måttlig kommunalskatt går att förena med god kvalitet på välfärdstjänsterna fick vi ett kvitto på i valet. Alliansen satt kvar i ett Stockholm som traditionellt alltid byter majoritet i landsting och kommun. Den moderata politiken fick förnyat förtroende.

Vi kan inte slå oss till ro med vunna lagrar. Det handlar om frihet. Att sänkta skatter ger ökat utrymme för familjer och individer börjar gå upp för många. Även om vi har varit usla på att marknadsföra det. En annan frihetsdimension förtjänar att lyftas fram – att man blir oberoende av klåfingriga politikers godtyckliga beslut. Att familjens framtid avgörs i familjens sköte – inte i Rosenbad, Stadshuset eller Landstingshuset. Det är det moderata alternativet.

Åter på banan

Vet inte om min blogg saknats men nu är jag åter vid tangentbordet. Funderat har jag naturligtvis gjort under tiden.

Inser att livet glider i en bestämd riktning. Firade 40-årsjubileum med min Karlbergskurs på slottet för en tid sedan. Tillhör den 178:e i ordningen. Vi voro alla grånade män som utbytte tankar och minnen.

Politiken har upptagit mycket av min tid. Vi har vunnit valet och bytet skall styckas. Tror att våra borgarråd är representativa och väl skickade för sina uppdrag. Besviken över att inte någon kom från ytterstaden. Kanske det blir bättre när Sofia Arkelsten har blivit partisekreterare.

Nu skall jag bli flitigare.