Vems är pengarna?

Bonussystemen upprör mig. Inte för att duktiga människor belönas utan för att bonus tydligen utbetalas oavsett resultat. Företaget blöder, bara röda siffror, anställda sparkas – ledningsgruppen får bonus. Ägarna tvingas skjuta till 5 miljarder för att rädda företaget – ledningen får miljoner i bonus.

Att ledningsgrupp och annan nyckelpersonalpersonal får dela vinster är en sak – att lura medarbetare och aktieägare.

I näringslivet kan man med kort varsel sparka dem som inte uppfyller måttet. Snart skall vi gå till val och utse ansvariga för rikets ekonomi under en fyrårsperiod och då bör man tänka till. Vinner vänsterexperimentet blir Mona Sahlin statsminister. Hon är ytterst ansvarig för en budget på 780 miljoner kronor. Hur ser då Mona Sahlin på ekonomi?

Mona Sahlin har den s k Tobleroneaffären som ett lik i lasten. Men den är bara en krusning på ytan. Under 18 månaders kortinnehav gjorde Sahlin 16 privata köp med regeringens betalkort, varav fyra bankomatuttag på totalt 8.000 kronor. Hon tyckte efteråt att det är väl vad vilken löntagare som helst kan göra. Hon tog ut fantasilöner ur ett företag som så småningom gick i konkurs. Hon har betalat barnpassning med svarta löner och ljugit om sin bil. Hon gjorde ”time out” på Mauritius på vår bekostnad. Hur är hennes syn på andras, dvs skattebetalarnas, pengar?

1 kap. 6 § regeringsformen slår fast att regeringen styr riket. Mona Sahlin som regeringschef är ytterst den som bestämmer över våra pengar. Det tål verkligen att fundera över. Sahlinskan skulle inte kunna antas som god man, men att ta det yttersta ansvaret för våra samlade tillgångar anses hon tydligen kapabel till.

Men Mona Sahlin har kamrater. LO:s ordförande är en. Som LO:s styrelseordförande ingår Wanja Lundby-Wedin i socialdemokraternas partistyrelse. Med andra ord är Wanja Lundby-Wedin en kvinna med makt. Dessutom mycket välavlönad. Lundby-Wedin har haft, utöver ordförandeposten i LO, styrelseuppdrag i 24 olika styrelser. I dessa uppdrag fanns bl. a AMF Pension, Folksam och AFA. Sammanlagt gav dessa styrelseuppdrag Wanja Lundby-Wedin närmare 400.000 kronor i arvoden, samt dessutöver72.000 kronor som styrelseledamot i Aftonbladet. Wanja Lundby-Wedin tvingades bort från dessa uppdrag. Hon avgick icke frivilligt.

Wanja Lundby-Wedins man bodde gratis på lyxhotell skrev Aftonbladet . För att citera Aftonbladet: ”I flera år har facktopparna Wanja Lundby-Wedin, Sture Nordh och Nina Jarlbäck låtit bli att redovisa förmånen för Skatteverket”. – Jag har hela tiden gjort rätt för mig. Enligt italiensk lag är det ingenting som ska förmånsbeskattas, säger Wanja Lundby-Wedin när hon möter Aftonbladet.

Notabelt är att Wanja Lundby-Wedin anser att pensionärerna är straffbeskattade. Hur är hennes syn på andras, dvs skattebetalarnas, pengar?

Yvonne Ruwaida är miljöpartist och sitter i (MP):s partistyrelse. Hon är bland annat styrelsemedlem i Centrum mot rasism. Ruwaida ger också ekonomiskt stöd till Expo. Detta torde vara en kvinna utan fruktan och tadel. Men låt oss titta lite närmare på denna representant för det politiskt korrekta.

Som riksdagsledamot lyckades Ruwaida sätta sprätt på 275 000 kr - utan kvitto. Aftonbladet skriver ”Yvonne Ruwaida (mp) har inte redovisat ett enda av sina inköp på riksdagskortet.
Miljöpartiets ekonomiska talesman Yvonne Ruwaida har handlat för över en kvarts miljon kronor med riksdagens betalkort”. Bl. a åkte hon taxi för 70 000 kr.

Men sagan om Ruwaida fortsätter. Politiker anklagad för tenta-fusk skriver Aftonbladet den 25 augusti 2009. Det råkar vara oppositionsborgarrådet Yvonne Ruwaida som tar med sig fusklappar på en tenta. Det var inte med flit, menar hon.

Yvonne Ruwaida rundar av det hela med att som miljöpartiets oppositionsråd i Stockholms stad ringa mobilsamtal på sin tjänstetelefon för nästan 50 000 kronor. 12 000 av de 50 000 är utlandssamtal, trots att reglerna säger att hon inte får använda tjänstetelefonen utomlands när hon är lokalpolitiker. Hur är hennes syn på andras, dvs skattebetalarnas, pengar?

Det finns ett och annat att fundera över inför höstens val.

När man är en glad pensionär

Pensionärerna är och har varit under en längre tid sura – bästa fall – förbannade (arga) i de flesta. Jag förstår dem. Vi betalar alldeles för mycket skatt i det här landet oavsett om man är pensionär eller löntagare. Vad jag inte förstår är att man gått på talet om straffskatt på pensionärer. Kan heller inte förstå att man tror att såssarna och kommunisternas parti kommer att sänka deras skatter.

När man blir äldre så har man, vare sig man vill det eller inte, samlat på sig kunskaper och erfarenheter. Utifrån dessa kan man dra andra och många gånger bättre slutsatser än de som är unga. En slutsats som den erfarne och luttrade äldre kan dra är att vänsterexperimentet sänker inte skatter. Det gäller för alla oavsett ålder. Vad den gamle, som levt klokt och sparat en slant, kan se framemot är förmögenhetsskatt, fastighetskatt och allmänna fördyringar.

Vad som helt kommit bort i debatten är att pensionärerna fått två skattesänkningar tidigare och nu kommer den tredje. Allt är avhängigt kommunalskattenivån hur stor sänkningen blir. Men för en ensamstående pensionär med full garantipension, född 1937 eller tidigare, så blir det en sammanlagd skattesänkning på ca 4 500-5 400 kronor per år. Kommunalskatten avgör. De äldre som har förmånen bo i en borgerligt styrd kommun gör ännu en vinst.

Behåller vi Alliansen så vi kan fortsätta på den inslagna vägen blir alla pensionärer vinnare. Och ännu gladare

Att göra rätt för sig

Farstamoderaterna har mött väljarna i ett grått och kallt Farsta centrum. Det uppstår ibland mycket intressanta möten med tänkande augustar. Och tyvärr även motsatsen. Man talar om för oss att vi är hårda, hjärtlösa och allmänt dj-a.

Då undrar man naturligtvis varför man som moderat i vissa människors ögon är inkarnationen av ondskan. Om man inte ställer upp på devisen bidrag åt alla så är man par definition illasinnad och elak.

Det verkar vara som så att man skall få allt utan egna insatser. En människa som kan gymnastisera i teve nekas personlig assistent. Det är hennes rättighet anser hon och tydligen många med henne. Gör hon rätt för sig när hon anser att vi andra skall betala hennes personlige Jeeves?

Det medelålders paret som lever på försörjningsstöd och bor i en trerummare – månadshyra 7 850 kr. Kommunen ansåg att det kunde räcka med en tvåa. Nej, tyckte paret. Han snarkar så vi kan inte dela sovrum. Tydligen är man en ond människa om man anser att om man får hyran betald av andra så får man anpassa sig.

Ett civiliserat samhälle tar hand om de svaga och skyddslösa. Ett samhälle är inte civiliserat om de som mänskligt att döma skulle kunna klara sig själva tillåts snylta på andra.

Linjerna klarnar

I Farsta stadsdelsnämnd redovisades i månadsrapporten för januari stadsdelsförvaltningens sjukfrånvaro. Den var 5,85 % i år och under samma månad i fjol var den 9,50 %. En stor och glädjande nedgång. I min stilla enfald trodde jag att alla skulle bli glada över att medarbetarna blivit friskare. Att människor sluppit sjukdomar och därmed sammanhängande lidanden. Men tänk vad fel man kan ha.

Oppositionsledaren, Gunnar Sandell (S), var mycket bekymrad över att flera blivit friskare. Han begärde ordet i nämnden och uttryckte sin oro över att sjukfrånvaron sjunkit så mycket. Det måste bero på ett systemfel ansåg han för sjuktalet borde åtminstone vara 9 %.

Ropen skalla – bidrag åt alla. Den officiella sosselinjen inför valet sipprar nu ner i partiorganisationen. Hellre en sjuk (-skriven) kommunanställd än en frisk verkar vara budskapet.

Poltikens vardagsarbete

Politiken sägs ju vara det möjligas konst. Det ligger säkert mycket i det. Frågan blir då – vilka gör det möjligt. Det är vi som gnetar på i våra föreningar. Vi som står på gator och torg. Vi som möter människorna och försöker förklara. Vi som har våra vanliga arbeten. Vi som sätter av en stor av vår fritid. Vi som gör politiken möjlig. Vi som försöker göra politiken tydlig utanför tunnelbanestationen i Farsta. Det är Johan från Skarpnäck, Elin från Sköndal och Lennart som bor på Ullerudsbacken. Det är vi som är politiken.

Vad vi förväntar oss är att de som blivit valda på grund av vårt hårda arbete åtminstone skall vara lojala mot oss som sliter för deras arvoden.

Michael Spira och Arne Wijkman, båda (M), blev medlemmar i socialdemokraterna efter valet 2006. I ett Sundbyberg som haft ett (S)-styre i 85 år! Väljarna ville se ett maktskifte. Där fanns alla de som slitit hårt för förändring. Som slagits för det som de trott på. De var inte värda någonting.

Göran Thingwall är en som vi sett till att han blivit riksdagsman. Välavlönad. Han hoppade av för att han inte blivit nominerad för omval till riksdagen. Och nu fronderar han när det gäller energipolitiken. Lennart och jag, Elin och Johan, vi känner ringaktningen för oss och våra insatser. Drängarna har gjort sitt och när det inte passar är vi bara att sparka åt sidan.

Thingwall, Spira och Wijkman visar sitt förakt för oss som gör politiken möjlig. Och politikerföraktet ökar.

Bläckfisken

Bläckfisken var en italiensk TV-serie som visades i svensk television slutet av 1980- och början av 1990-talet. Titeln Bläckfisken syftar på den organiserade brottslighetens sätt att likt en bläckfisk gripa tag i människor och samhällets olika delar.

Man kan ju undra om det finns bläckfiskar i Sverige och tyvärr är det nog så. Det finns ett antal s k opolitiska föreningar som är delar av den socialdemokratiska bläckfisken. För att ta några få exempel: PRO, Hyresgäströrelsen och många s k föreningsråd.

Socialdemokratins långa maktinnehav har gynnat infiltrationen. Det har varit ett sätt att ta kontroll över diverse bidrag och andra förmåner. Man har konsekvent gynnat sina egna och lika konsekvent försökt stänga ute andra intressen. Den egna socialistiska politiken har varit det som skulle gagnas. Det övergripande målet under den opolitiska täckmanteln. Är medlem i den lokala hyresgästföreningen och inser att jag därmed stödjer krafter som definitivt går emot mina egentliga intressen. Skall jag gå ur?

Socialdemokratins intresse för Svenska Kyrkan baseras på intresset för kyrkans tillgångar. I de flesta fall inte av att tjäna Gud. Man har t o m lyckats få en ärkebiskop att nästan förneka vår Herre. Det är mammon och möjligheten att få kyrkans tjänare att bli evangelister för vänsterexperimentet som är det övergripande motivet.

I Italien har man vant sig vid bläckfisken. Det har nog vi också. Liksom i TV-serien har vi alla tvingats kompromissa med moral och pliktkänsla för såssarna bestämmer.

Miljöpartiet oförargliga skogsmullar eller …

(MP) har vind i seglen. Betydligt mer vind i opinionen än i sina älskade vindkraftverk. Opinionsövertaget för vänsterexperimentet är i mångt och mycket miljöpartiets förtjänst, där
Maria Wetterstrand är den klart lysande stjärnan. Dagens Nyheter skriver den 20 mars att väljarnas förtroende för Maria Wetterstrand skjuter i höjden och hon närmar sig nu Fredrik Reinfeldt. Visst är Maria Wetterstrand en mycket sympatisk och förtroendeingivande person, men i bakgrunden lurar Peter Eriksson. Och vad lurar bakom Peter Eriksson? Mot denna bakgrund kan det vara av intresse att se på vad (MP) egentligen är och vad man står för.

Miljöpartiet har sina rötter i 1970-talets s k rödvinsvänster. De som bildade partiet 1981 kom från miljörörelsen, kärnkraftsmotståndet, kvinnorörelsen och fredsrörelsen. Gröna blev de först 1985. Patos och revolutionsromantik kännetecknade de partiaktiva och grön politik hade och har starka planekonomiska inslag. Det var inte ABBA som man lyssnade till – det var ”Staten och kapitalet”.

Fredsrörelserna vreds betydligt åt vänster under 60- och 70-talen. En stark kraft var Svenska Fredskommittén som bildades 1949. Den var en gren av den sovjetiska frontorganisationen Världsfredsrådet. Sitt nuvarande namn fick organisationen 1951. Det tidiga 1970-talets radikalism gav den en skjuts framåt. Som ordförande fungerade s-riksdagsmannen Stellan Arvidson. Känd för sitt engagemang för DDR och en diktaturkramare.

Sveriges kommunistiska parti, som enligt beslut av den 9 december 1949 skulle "inrikta verksamheten i överensstämmelse med sovjetiska Kominforms resolutioner", fann svenskarnas insikt om Sovjets betydelse som fredsfaktor bristfällig och gick in för "att förstärka propagandan för Sovjetunionen och folkdemokratierna och deras kamp för freden”. Verktyget var Svenska Fredskommittén.

Svenska Fredskommittén var en lydig och trogen husbondens röst. Ekonomiskt var organisationen helt beroende av Sovjetunionen. Kommitténs verksamhet styrdes de facto av SKP:s arbetsutskott. Där bestämdes vem som skulle bli som Fredskommitténs sekreterare och man utövade en hård styrning av verksamheten. SKP heter ju som bekant idag (V). Här finns (MP):s rötter.

Kvinnorörelsen kapades av vänstern tämligen omgående. Den har sitt ursprung i USA men togs raskt över av Lenin. Sedan föll den i glömska innan den på nytt lyftes upp av yttersta vänstern. I Sverige fick vi bl. a Grupp 8. Gruppens ideologiska bas var skriften Kvinnokamp – för en revolutionär kvinnorörelse. Blå Tågets ” Den ena handen vet vad den andra handen gör” snurrade på skivtallriken hos dem som så småningom blev miljöpartister.

Grupp 8:s förslag var att ge kvinnor heltidsanställningar och sänka arbetstiden för alla. Känns det igen från (MP)?

Om man ser på miljöpartiets tre grundpelare solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet, solidaritet med kommande generationer och solidaritet med världens alla människor, så är det något vi alla kan ställa upp på. Frågan blir hur skall dessa vackra tankar genomföras i praktiken?

I de vänsterkretsar som bildade basen för och ursprunget till miljöpartiet var planekonomin en självklarhet. Vägen till det gröna idealsamhället gick över Gosplan och Stalins 5-årsplaner. Individen var en nullitet i kommunismens lyckorike. Miljöpartiets solidariteter ger lika lite plats för den enskilde. Man bör betänka att sympati för kommunistiska tankar fortfarande är utbredd bland många grupper av s k intellektuella, såsom journalister, bibliotekarier och de skriver på kultursidorna i olika tidningar. Direkta eller indirekta anhängare av kommunismen kan man hitta inte bara i vänsterpartiet utan också i miljöpartiet. Tidigare språkröret för miljöpartiet Ragnhild Pohanka har lämnat (MP) för (V).

Trafiken går också åt andra hållet. I Jämtländska Berg har två ledande vänsterpartister blivit miljöpartister. En partibytare motiverar sin ändrade stånd punkt med att han tycker att Maria Wetterstrand är trevlig. Miljöpartiet har också en ideologi som stämmer bra överens med hans egen. Att växla mellan (V), kommunisternas parti, och (MP) tycks vara ganska lätt.

Det är lätt att tycka om Maria Wetterstrand. Det är lätt att bli lurad av Maria Wetterstrand. Sanningen är att bakom hennes trevliga fasad finns dunkla krafter som har hittat ett nytt sätt att frälsa mänskligheten på. Peter Eriksson har mer än skägget gemensamt med Karl Marx.

Dessa tankar över miljöpartiets släktträd avslutar dagens funderingar från Farsta. Återkommer med en granskning av de grönas partiprogram och hur det kommer att drabba oss övriga medborgare. Och hur man ser på vetenskapen.

Och så var det strejkdags

Tjänstemännen inom Unionen och Sveriges ingenjörer har slutit ett avtal med arbetsgivarna. Detta löper på 18 månader och innebär 2,6 procents löneökning. LO tycker inte om att tjänstemän och ingenjörer tar ansvar för både Sverige och sina medlemmar. Man skramlar istället med strejkvapnet.

LO-medlemmen Richard Espelund är beredd att gå i strejk. Espelund arbetar som tekniker på Scania och har en månadslön på 26 000 kronor. Han är mycket stridslysten.

En stilla undran är om Espelund funderat över hur mycket jobbskatteavdraget betytt för honom. Sannolikt inte men då hade han upptäckt att han får hela 2 894 kr mer i månaden sedan 2006. En rejäl löneförhöjning utan strejk.

Kommunalskatten i Södertälje är 32:23 kr per intjänad hundralapp. Det innebär att den är 67 öre högre än riksgenomsnittet. Jämför man med Stockholms Stad blir skillnaden ännu större. I Stockholm är skattesatsen 29:58. Skillnad 2:65. För denne Espelund 671 kr mer i plånboken p g a lägre kommunalskatt om Sten Nordin hållit i Södertäljes finanser.

Södertälje tillhör Stockholms Läns landsting vilket gagnar Richard Espelund i form av bättre vård till lägre kostnad. Hade det varit (S)-styre hade Espelund varit fattigare.

Richard Espelund borde snarare dela ut valsedlar för (M) än att strejka.

Vad kan man lita på?

Det har skrivits brev till Dagens Nyheters ledarredaktion om riksdagen och historien. Det handlar om folkmordet som de folkvalda fattade beslut om. Göran Thingwall (-) anser att riksdagen gjort det enda rätta med en rösts övervikt. Sannolikt hans.

Avser inte att polemisera med Thingwall (-) utan fundera över strecket. När Thingwall valdes in i riksdagen var det på en moderat lista. Man valde moderat politik – inte ett streck. I Sundbyberg vann Alliansen men två moderater bytta sida. Sundbybergsborna trodde att man skulle få ett maktskifte – inte ett åsiktsbyte. Hade man önskat fortsatt (S)-styre hade man valt en annan valsedel än den moderata.

Det står var och en fritt att ändra åsikt, men är det hederligt att behålla sina politiska uppdrag om man byter sida eller blir politisk vilde? Väljaren har tagit en valsedel därför att denne tror att partiet står för det som väljaren önskar. Det är inte osannolikt att väljaren utgår från att de som står på listan delar denna uppfattning.

Konsumenten som köper en vara men får någonting annat rör upp himmel och jord. Sverker Olofsson kastar produkten i soptunnan. Allmänna reklamationsnämnden har synpunkter och KO driver ärendet till domstol. Men denne Thingwall blir ett streck och innevånarna i Sundbyberg står med lång näsa.

Har som kandidat skrivit på en kandidatförsäkran där jag svär tro och loven till mitt parti. Vackert så. Men när det kommer till kritan är den tydligen inte ens värd papperet den är skriven på. Parentetiskt vill jag nämna att jag satte min signatur efter ett stort antal punkter – fråga mig inte om vilka för jag har ingen aning. Det enda jag vet är att jag som kandidat representerar en politisk inriktning som jag ställer upp för. Därmed behövs det inte mer.

Ju fler streck och fler avfällingar vi får desto större blir politikerföraktet. Det är arvodet – inte övertygelsen som styr. Väljaren förstår.

Utgår från att även politiker har ryggrad. Utgår från att de flesta av oss har en viss stolthet. Det är faktiskt skönt att möta sig själv i spegeln och inte ett streck.

Riksdagen som historisk auktoritet

Erdogan hotar deportera 100.000 armenier skriver Dagens Nyheters nätupplaga. I en intervju med BBC säger den turkiske premiärministern att de 100 000 armenier som lever i Turkiet, men saknar turkiskt medborgarskap, kan uppmanas åka hem. De behövs inte i hans land.

Svenska riksdagen trädde den 11 mars fram som historiens egen domare. Man röstade då för att de tragedier som drabbade bl. a armenierna under åren 1915 – 16 skall betraktas som folkmord.

Det Osmanska imperiet var krigförande i första världskriget som allierad till Tyskland. Imperiet hade sedan länge varit på nedgång och brukade betecknas som Europas sjuke man. Turkarna fördrevs från stora delar av balkan under 1800-talet och det begynnande 1900-talet. Det maktvakuum som uppstod på balkan ledde till två balkankrig och skotten i Sarajevo, som blev den tändande gnistan till första världskriget.

Mindre Asien genomgick en etnisk rensning från 1915 fram till 1923. Det var inte bara armenierna som fördrevs. Greker som bott i Turkiet sedan antiken drivs bort. Turkiet och Grekland utkämpade ett krig åren 1919-1922 med bakgrund bl. a i det som kallas det grekiska folkmordet av år 1914. Mellan de båda länderna råder en djup och bitter fiendskap.

Vad riksdagen slagit fast är att de fruktansvärda händelserna 1915 – 1916 skall betecknas som folkmord. Det kräver att man funderar ett ögonblick över själva begreppet folkmord och sätter in det i ett historiskt sammanhang.

Själva begreppet folkmord användes först under Nürnbergprocessen. Den internationella rättegång som pågick mellan november 1945 och oktober 1946, där segrarna i andra världskriget ställde 24 politiska och militära ledare från det nazistiska Tyskland inför rätta. Begreppet folkmord skapades av en polsk jurist inför rättegången. År 1948 tillkom Folkmordskonventionen som är en del av folkrätten.

I Armenien är massakern högst levande. I den armeniska självständighetsdeklarationen från 1990 slås fast att man skall arbeta för ett internationellt erkännande av folkmordet 1915. Från grekisk sida finns inget motsvarande krav.

Historien är alltid komplex och svårtolkad. Den är alltid i vissa stycken under omprövning. Men jag tycker inte den skall underkastas parlamentariska beslut. En politiker ser historien genom sina ideologiska glasögon. Anpassar sig efter ”der zeitgeist” och blir lätt ett offer för det för tillfället politiskt korrekta.

Massakrerna på armenier och greker är odiskutabla enligt mitt förmenande. Hur man skall etikettera illdåden kan diskuteras. Vad jag vänder mig emot är den politiska processen där en absolut sanning slås fast. Det inbjuder till kontrafaktisk historiebeskrivning. Riksdagens ”historiska” beslut gagnar tydligen inte heller försoningen mellan armenier och turkar.

Har i grunden en positiv grundsyn. Dessutom en varm vän av extrapoleringar så jag ser fram emot hur riksdagens historiska uppdrag, initierat av vänsterexperimentet, går vidare. Folkmordet i Ukraina där miljoner människor svältes ihjäl av kommunisterna kan bli nästa steg. Gulagarkipelagens masslakter och Stalins stora terror under 30-talet bör definitivt hamna på riksdagens bord. Vi får heller inte glömma en annan av vänsterns idoler – Mao Tse Tung. De kommunistiska massakrerna under det som kallas det stora språnget och kulturrevolutionen kan definieras som folkmord enligt Folkmordskonventionen av 1948. Låt oss heller inte glömma Jan Myrdals idol Pol Pot. På dödens fält utrotades ca 1,5 miljoner kambodjaner.

Ser fram emot att få se Sahlin, Wetterstrand och Ohly fortsätta sin historiska mission.

Lögn, förbannad dikt och statistik

Rubriken är hämtad från Mark Twain och hans syn på statistiken. Han har utan tvekan en poäng när man ser hur Agenda använder sig av statistiskt material. En gång hörde jag en professor säga att de flesta använder sig av statistik som en berusad en lyktstolpe – mer som stöd än för upplysning.

Agenda använde sig av statistik på ett mycket manipulativt sätt när man i söndags skulle visa att Rut-avdraget var en angelägenhet för de mycket, mycket rika. Här krävdes att skapa en definition av högavlönade som fick med huvuddelen av löntagarkollektiven inom LO och TCO. Saco betår ju endast av högavlönade så dem kan vi lämna därhän.

Man kom fram till att 6 promille av dem med de lägsta inkomsterna utnyttjade avdragsmöjligheten. Låginkomsttagare är man enligt Agenda om man har en årsinkomst på 124 000 kr. Att så många använder sig av Rut i denna grupp är en positiv nyhet. Avdraget är till för alla som anser sig behöva detta.

Vi har matats med budskapet att SVT behövs som en oberoende röst – fri från politiska och kommersiella krafter. Frågan blir då om man lever upp till detta i fallet Rut. Eller om man går vänsterexperimentet till handa.

Konsten att använda statistik som ett instrument för påverkan är väl utvecklad. Ett utmärkt exempel på detta är Agendas metod understryka och bevisa en tes som redan var formulerad och klar. Rut-avdraget rör inte människor med normala inkomster. Stöd – inte upplysning. Genom sättet att definiera gruppen låginkomsttagare kan man nå fram till slutsatser som bevisar det man ville bevisa. Men det gjorde man inte riktigt. Det fanns ett antal som bevisligen använde sig av förmånen.

SVT:s Agenda har inte agerat fritt och oberoende från politiska intressen. Tvärtom har programmet väl passat in i vänsterexperimentets agitation mot Rut. Agenda blev därmed en del av Ohlys agenda.

Agitprop var en viktig del av kommunisternas propagandakrig. Det beskrivs ibland som en ”konstform” med inriktning på agitation och propaganda. Och nu har vi fått Ohlys och Sahlins variant – agendprop.

Tankar kring en duschkabin

Visste inte att så många följer mina funderingar. Klart att jag blir glad men framför allt överraskad. Mikes erfarenheter har kommenterats inte bara på Facebook. Den som har en bostadsrätt har en större valfrihet än den som bor i hyresrätt. Och frihetsgraden är viktig. En många gånger rigid inställning till hyresgästen och dennes behov är en annan reflektion. Vissa undrar vad Hyresgästföreningen gör för Mike. Detta undandrar sig mitt bedömande då Mike aldrig nämnde ordet Hyresgästförening.

De flesta skjuter in sig på det fullständigt vettlösa slöseriet från kommun och myndigheter. Det som inte skulle kostat skattebetalarna ett öre skenar iväg till häpnadsväckande belopp. Är helt övertygad om att välfärden kan klaras med mycket lägre skatter. Det har Mike bevisat

Grumpy old men

Läser med glädje Medelålders plus skapad av Sven-Bertil Bärnarp. Den hittas i Dagens Nyheter. I söndagens stripp är det två äldre gentlemän som är på promenad i den fortfarande vinterkalla marsmånaden. Följande dialog utspinner sig

— Den här förbannade vintern långa vintern. Nu byter vi regering.
— Är vintern regeringens fel?
— Det är klart! Vems skulle det annars vara! Va?

Är det inte den kalla vintern så är det straffskatten på pensionärer. Aldrig får man vara riktigt nöjd. Men i Sverige skall man vara missnöjd.

Sagan om duschkabinen

Det var en gång en taxichaufför som ville byta ut sitt badkar mot en duschkabin. Låt oss kalla honom Mike. Han hade en liten polioskada från barndomen som gjorde sig påmind när han på äldre dagar skulle kliva över badkarskanten. På Bauhaus hittade han en kabin som han gillade. Den hade radio och kostade 5 000 kr.

Mike bodde i en hyresrätt så han pratade med värden och det gick alldeles utmärkt att installera en kabin. Och badkaret då? Det skulle ställas upp på vinden sa värden. Men då får jag ju inte plats med någonting annat, tyckte Mike. Badkaret hör till lägenheten genmälde värden.

Då berättade Mike om sin polioskada som var orsaken till att han ville ha en duschkabin. Saken kommer då i en annan dager, tyckte värden, men du måste ha ett intyg och det får du hos myndigheten för yrkesskador. När du har intyget så forslar vi bort badkaret åt dig. Mike är inte helt säker på myndighetens namn. Han kanske har förträngt det.

Enkelt tyckte Mike och började jaga en tid för sammanträffande. Men bara att få en tid var ett heltidsarbete. Efter tre veckor ordnades tid för ett möte och Mike började pusta ut. Snart, tänkte han, kan jag köpa min duschkabin. Och den har radio.

Det blev inget intyg. Efter att Mike mött olika representanter för myndigheten kom man fram till att det handlar om ett bostadsanpassningsbidrag och det är en kommunal angelägenhet. Att komma fram till detta tog två månader.

Sedan börjar den verkliga cirkusen. Mike får fylla i papper, sitta på möten och mottaga fyra hembesök. Kommunens Stöd- och serviceenhet investerar både tid och papper i denna fantastiska duschkabin. Med radio visserligen. Under tiden klättrar Mike över badkarskanten svärande över byråkrati och krångel.

Mike är taxichaufför och egen företagare. Hans tid är med andra ord dyrbar men kommunens tid verkar vara en oändlig resurs. Nu har det gått nio (9) månader sedan Mike ville köpa en duschkabin och få hjälp med att bli av med sitt badkar. Då kan man tro att det är dags att gå från ord till handling – badkar ut och kabin in.

De offentliga organen skulle nu, trodde Mike, nedkomma med en duschkabin. Han skulle ju betala den själv och han var beredd att betala frakten för bortforslingen av badkaret. Problemet för Mike var inte ekonomiskt utan vad han skulle göra med badkaret. Och så tyckte han om det här med radio i duschen.

Vad Mike inte inser är att nu handlar det inte om en duschkabin. Han kommer inom en snar framtid att bli rullstolsburen och då duger inte någonting från Bauhaus. Han måste kunna använda duschen med rullstol. Att Mike inte tror att han skall bli invalid inom några år är helt oväsentligt.

Dags för nästa fas i sagan om duschkabinen. Rullstolen styr. Att Mikes lägenhet i övrigt inte är särskilt lämplig för en Mike i rullstol är inte intressant. Nu handlar det om Duschkabinen med stort D. Visserligen utan radio men ändå. Mike får veta att kabinen kostar 27 000 kr men det behöver han inte bry sig om för det betalar kommunen. Tyvärr kan man inte ha radio.

Tiden går. Experterna mäter och är allmänt förnuftiga. Mike åker till London för att hälsa på släkt och vänner. När han berättar för dem om hur man skaffar en duschkabin i Sverige så skrattar man och tror att han försöker göra sig lustig över sitt hemland. Mike har bott i Sverige sedan 1972 och känner sig mer som svensk än engelsman så ha slutar berätta om sin radioförsedda duschkabin. Han vill inte förlöjliga det som sedan många år är hans hemland.

Mike är åter hemma och nu skall duschproblemet äntligen lösas. Det har ju gått ett år men hur som helst. In stormar hantverkare och efter några dagar skall vara Duschen på plats. Visserligen utan radio men helt klar för den dag då Mike eventuellt skulle använda rullstol. I badrummet finns också en toalett. Visserligen inte anpassad för rullstol men för Mike och hans hustru helt användbar.

Då visar det sig att för att använda toaletten krävs en akrobatik som varken Mike eller hans fru klarar av. Hur detta skulle gått med rullstol undandrar sig Mikes bedömande. Han ville bara att man skulle kunna lösa de dagliga uttömningarna med den normala rörlighet som bägge besitter.

Duschkabinen måste flyttas. Toalettstolen likaså. Nu fungerar badrummet på ett hjälpligt sätt. Mike är en tänkande människa som kan räkna. Han förstår inte hur en enkel ändring i sitt badrum som inte skulle kosta samhället ett öre kunde bli så dyrt och omständigt. Mikes uppskattning av kostnaderna landar på ca 100 000 kr. Han inberäknar också de kommunala kostnaderna för handläggning, utredningar mm. Vilka tydligen är att bortse från när det gäller hur Mike skall köpa en dusch.

De flesta sagor är skrönor. Tyvärr är detta en sannsaga. Tog en taxi efter den moderata vårkonferensen. Mike frågade om resan varit trevlig och jag berättade att jag varit på en politisk konferens. Mike undrade om jag ville höra om duschkabinen. Det ville jag. Han hjälpte mig med väskorna till hissen. Mike är en yrkesman som inte jagar intäkter utan nöjda kunder. När vi skildes under ömsesidiga hedersbetygelser så sade han: ”Du får gärna använda min berättelse politiskt”. Tack Mike.

En gammal god vän

Vad jag skriver i mina Funderingar från Fagersjö är politiskt färgat. Min politiska kamp styrs av att jag vill att politikernas makt över människorna skall minska. Att hjälpa till att skapa ett samhälle som inte är täckt av socialisternas eller miljöfundamentalisternas istäcke med några få öppna andningshål. Att få ett livshav som inte är en kamp för att hitta de öppna råkarna där man kan andas utan att havet skall bli fritt för oss alla.

Politikens primat på samhällslivets alla områden är mig främmande. Jag tror på människan och människans förmåga. Jag tror också på viljan och förmågan hos individen. Om jag inte trodde på detta skulle jag för att tala med Hasse och Tage ”förorena närmsta vattendrag.”

Idag har jag besökt min gamle vän Björn. Han är fortfarande kvar på intensiven och respiratorn är återigen inkopplad. När jag sitter vid min kadettkamrats säng och håller hans hand inser jag att politikens primat är så skild från det som är mänskligt liv. Förstår att vår livstråd styrs av nornorna och vi aldrig vet när det skall bli en knut.

Att vi med gemensamma krafter skall skapa en sjukvård som hjälper min vän att överleva – ja. Att underordna människan dogmerna – nej. Björns kamp och hans familjs strid för min gamle kadettkamrat ger mig en stark tro på människan och dess förmåga.

Kommer att be för dig min vän. Kommer att besöka dig nästa vecka och nästa vecka intill dess jag får se dig lämna Huddinge sjukhus.

Om man vinner på lotteri

Vi är många som småspelar. Alla drivs vi av längtan att få en rejäl summa pengar i handen, men vi blir glada även för småvinster.

I Farsta bor Micke och Cecilia, metallarbetare respektive undersköterska. Varje månad får de en vinst på 3 200 kr tack vare jobbskatteavdraget. De har ”skrapat” fram en vinst sedan 2006 på 110 000 kr. Man kan ropa hurra för mindre.

Men hurrar då vårt Farstapar? Sannolikt inte. Utav den enkla anledningen att de inte vet om att de kammat hem en högvinst. Enligt en undersökning gjord av Riksrevisionen känner endast 40 % av svenskarna till detta fantastiska avdrag. Piraten låter Bombi Bitt filosofiskt uttrycka följande. ”Om man har en femtioöring i fickan och inte vet om den – är man då rik eller fattig?” Det är likadant med jobbskatteavdraget. Man upptäcker det inte och inser därmed inte att man blivit rikare. Att man fått en högvinst. Su Andersson säger i Sunt Förnuft att jobbskatteavdraget definitivt inte är ett stort samtalsämne när folk träffas. Hon tror att pratas mer om nedskärningar och elände än om förbättringar.

Tydligt är vänsterexperimentet satt agendan och fått fokus på sådant som ”straffskatt” för pensionärer. Eländespropagandan går hem. Lotterivinsterna märker man inte. I sanning tragiskt.

Pensionärerna är sura

En del pensionärer jag möter på Farsta Torg är sura eller t o m förb-e. Man tror nämligen på sagan om straffskatt på pensionärer. Som om sossarna och kommunisterna skulle sänka skatter. Elbristen med (MP) i regeringen skulle få de flesta gamlingar att frysa.

Det s k jobbskatteavdraget syftar till att få fler människor i arbete. Ökande intäkter medför högre pensioner enligt vårt nuvarande pensionssystem. Om man vill arbeta vidare efter 65 år så blir det dubbla jobbskatteavdraget. Om företag vill behålla eller nyanställa äldre medarbetare så tas den särskilda löneskatten bort för alla över 65 år. Slutligen så sänks skatten för de flesta pensionärer 2010.

Vad som händer med förmögenhetsskatt, landstings- och kommunalskatt vill de över 65 år nog inte tänka på. De som har villor kan räkna med fastighetsskatt. En röst på Ohly, Sahlin eller kålrotsfundamentalisterna kommer att svida i plånboken. Att välja soffan är en röst en fattigare framtid, samt kommunister i regeringen.

Men sagan om straffskatten finns kvar. Hitler sade att om man vill ha de breda massornas sympati måste man berätta de dummaste och mest naiva sakerna för dem. LO, PRO och vänsterexperimentet har med framgång gått i husses fotspår.

Som konservativ tror jag mer på Churchill. ”Kapitalismens största problem är dess ojämna fördelning av välståndet. Socialismens största förtjänst är dess lika fördelning av misären.”

Pensionärerna får väl välja mellan välstånd och misär.

… och så var det ju det med elektriciteten

Läser DN motor varje lördag. Denna publikation har en journalist vid namn Jacques Wallner. Han är en utmärkt motorskribent och dessutom pistolskytt. Han skriver i lördagens nummer av DN motor om elbilar under rubriken ”Snart dags att koppla in”.

Här sjungs elbilens lov i olika tonarter av dem som är parter i målet. Paul Gustafsson, vice VD på Volvo, försäkrar att man har en fungerande laddhybridbil som lanseras 2012. Bilen beräknas kunna gå 50 km på el. Om jag skall besöka mina kunder måste det vara tätt mellan uppladdningsstationerna. Vill inte tänka på vilken tid det kommer att ta.

Vattenfall skickar fram en glad optimist vid namn Göran Lundgren. Han försäkrar att elen kommer att räcka till också med många laddhybrider och rena elbilar. Det är klart – Vattenfall litar på den tyska brunkolen.

En gång i tiden skanderade man ”sol, vind och vatten”. Idag vet vi att solenergin har begränsad kapacitet. Vindkraften är dyr och när den behövs står den stilla. Vattenkraften får inte byggas ut varför denna resurs inte längre finns. (MP), (V, kommunisternas parti) och sossarnas vänsterfalang var de som skrek högst i talkörerna. Nu vet vi alternativen är kol, koldioxid och tungmetaller. De senare som avfallsprodukter vid kolkraftverken.

I Skåne tågade man fram under fältropet ”Vad skall väck – Barsebäck”. Ivrigt påhejade av de danska kraftföretag som med kolkraft skulle ersätta två reaktorer och tjäna pengar på den svenska stupiditeten. Resultatet – ännu mer kolkraft och en sämre miljö. Och en elbrist i Sverige denna inte särskilt hårda vinter. Vad det kostat svenska elkonsumenter i kronor och ören överlåter jag åt läsaren att bedöma. Tydligen lär kön av de som behöver betalningsanstånd hos elbolagen vara lång.

Kärnkraftsindustrin har haft stillastående reaktorer, vilket försvårat en trygg elleverans. Man har inte lyckats korrekt tidsberäkna underhållstider eller komplikationer vid återstart. Industrin konstaterar att man saknar erforderlig kompetens i dessa stycken. Kanske inte så underligt att begåvade och kompetenta människor undviker en verksamhet som är så osäker och vars framtid inte kan bedömas. Tror att ”Vad skall väck – Barsebäck” klingar i öronen på ingenjörer som skall välja sin framtid. Får den rödgröna röran makten så blir framtidsutsikterna än sämre varför problemen kommer att eskalera.

Och elbilarna då? De får väl lita på kolkraft från Danmark och Polen. Man kanske känner sig bättre till mods om det kommer ut mycket koldioxid någon annanstans än lite genom det egna avgasröret. Sedan skall man ha litium-jonbatterier á 45 000 kr. Dessa är känsliga. De får inte bli för varma och inte heller för kalla. De fungerar optimalt vid + 20 grader. Detta betyder att det krävs kylning eller uppvärmning vid laddning, körning och parkering. I sanning ett kraftpaket för svenska förhållanden.

Saliga äro de enfaldiga ty de skola besitta jorden står det i 1917 års bibelöversättning. Om vänsterexperimentet vinner den 19 september kommer enfalden att triumfera över det sunda förnuftet. Som vanligt är det inte nomenklaturan utan vanligt folk som står med notan.

Internationella kvinnodagen i Farsta

I år är det hundra är sedan internationella kvinnodagen firades för första gången. År 1910 instiftades en kvinnodag för att hedra kvinnorörelsen. FN antog 1977 en resolution som rekommenderar ett allmänt firande av en internationell kvinnodag.

I Farsta tyckte vi det var värt att fira. Särskilt mot bakgrund av att vänsterexperimentet säger ett bestämt nej till Rut-avdraget. Den stora möjligheten för kvinnor i allmänhet och invandrade kvinnor i synnerhet att få ett insteg på arbetsmarknaden.

Vad vi ville ställa upp för under måndagen var att vi inte föraktar ett hederligt arbete. Att vi bejakar småföretagande. Att vi tar avstånd från vänsterexperimentets maktarrogans och hån mot de som kämpar för en plats på arbetsmarknaden. Att vi vill ge pensionärer som inte har råd med den kommunala hemtjänsten ett bra och billigt alternativ. Att vi tror på att kvinnor kan. Bara de får chansen.

Manifestationen startade i Farsta centrum kl. 0730 och avslutades kl. 1800. Den fick ett enormt gensvar. Farstamoderaterna fick stöd från grannföreningarna i Skarpnäck, Vantör och Enskede. Dessutom deltog Moderata Kvinnor med sin ordförande Pia Helleday i spetsen i vår kampanj.

Initiativet till aktiviteten kom från Birgitta Holm. Hon och alla andra kvinnor som finns i mitt liv inser att de behöver inte kvoteras. Det skulle vara en förolämpning mot intelligenta och kompetenta kvinnor. Det kanske beror hur man ser på människan. Tror man på henne eller inte?

Detta hör egentligen inte till vår manifestation utan är en personlig reflektion. Det kan kanske vara ett exempel. Min älskade hustru Monica är en utländsk kvinna. Hennes väg till ett bra och kvalificerat arbete gick via glassförsäljning på vattenfestivalen och som springvikarie inom barnomsorgen. Spåren förskräcka inte utan mana till efterföljd.

Maria Abrahamsson i Farsta

Maria lämnade Svenska Dagbladet och då försvann motivet för att vara trogen prenumerant. Men glädjen blev desto större för oss som gillar henne när hon dök upp i Farsta. Vi var många för medlemsmötet besöktes av 25 personer.

Att det var bra. Javisst.

Besök på Huddinge sjukhus

Har besökt Huddinge sjukhus och hälsat på min gamle vän Björn. Han ligger på en intensivvårdsavdelning efter en levertransplantation. Gladdes åt hans starka livsvilja och tappra försök att hålla humöret uppe. Du skall veta min vän att mina tankar finns hos dig och din familj.

Filippa Reinfeldt och Lars-Joakim Lundquist sköter sitt fögderi väl. Björns hustru var mycket nöjd med sakernas ordning på Huddinge sjukhus. Vet att det heter Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge.

Piggavdraget

Rutavdraget har blivit en het potatis för vänsterexperimentet. Ohly har satt ner foten och Mona Sahlin har lydigt följt efter.

Mona Sahlin skrev 1996 en bok med titeln ”Med mina ord”. I denna ansåg hon att det som enligt vänsterterminologi brukar kallas ”pigavdraget” skulle bidra till att göra svarta pengar vita. Men det var innan Ohly.

I vänstern har detta med avdrag för städtjänster varit ett problem. Naturligtvis inte för dem som haft råd utanför alla dessa som inte haft råd. Tillhör man nomenklaturan så är det inga problem. Det vet ju Ohly.

Tyvärr är det ett problem för den som vill köpa en tjänst som underlättar vardagen, men inte har ekonomiska resurser. Och där man kanske inte vill utsätta sig för de risker som en svartfirma innebär. Där är Rut ett alternativ.

I vänsterexperimentet är Rutavdraget en ”subvention” för förmögna i Danderyd. Kanske alla de äldre som hittar en bättre och billigare tjänst än vad kommunen kan erbjuda tycker att det är alldeles utmärkt. Även om de råkar bo i Skene och inte i Djursholm.

För deras del är det inte ett pigavdrag utan ett piggavdrag.

Han som bestämmer

I Mona Sahlins Sverige bestämmer Ohly. Vintern har varit lång och kall. Om olyckan är framme den 19 september så får vi fyra års fimbulvinter.
@bloggitik-b99e65b4

Vad väntar pensionärerna när Rutavdraget försvinner?

Så har vänsterexperimentet efter många och krångliga turer tagit bladet från munnen och sagt att Rutavdraget skall bort om man kommer till makten den 19 september. Lars Ohly är att gratulera och pensionärer, barnfamiljer och stressade yrkesarbetande att beklaga.

I dagens Expressen skriver Britta Svensson att Rune inte klarar sig utan Rut. Rune är ju inte en högavlönad som bor i Danderyd. För Rut-avdraget är ju till för att de rika som ”skattesubventioneras” för sitt lyxliv.

Rune Ljungbrant är 86 år och bor långt ifrån Djursholm. Rune är gammal byggnadsmålare och har jobbat hårt under ett långt yrkesliv. Han förstår inte riktigt vad Ohly och Sahlin menar när de talar om en reform som riktar sig till de rika. För fakta i målet är Rune inte klarar sig utan städpatrullen som kommer en gång i månaden till trerummaren i Skene. För detta betalar han 369 kronor.

Andra fakta i målet är att om Rune skulle utnyttja den kommunala hemtjänsten så kostar det 315 kronor i timmen för att städa. Detta klarar inte Rune av på sin pension. På städfirman Ekbergs som Rune anlitar är kostnaden 185 kronor. För Runes del är valet enkelt. Och tydligen för andra äldre långt från Danderyd.

Vänsterexperimentet under Ohlys ledning har sagt ett klart och entydigt nej till Runes lättnad i vardagen till en kostnad han klarar av på sin pension. Socialdemokraten Luciano Astudillo säger att reformen riktar sig till de rika. Hoppas att Rune känner sig rik efter att sossarna talat om för honom att han tillhör de besuttna.

Lennart Ekberg är en företagare som började som fönsterputsare 1981 och som nu har ett städföretag med ett 50-tal anställda. Han har anställt 20-25 nya medarbetare sedan de hushållsnära tjänster infördes. Nu skall dessa bli arbetslösa.

Min mamma bodde i Trollhättan. En kommun som alltid styrts av vänstern. Hennes hemtjänst var dyr och dålig. Om det hade varit en privat entreprenör hade man kunnat klaga. Kommunen kunde man inte klaga på. Mamma blev senare dement och detta utnyttjade de kommunanställda. När oegentligheterna uppdagades efter hennes död var det omöjligt att få rättelse. Den socialdemokratiska kommunen har alltid rätt. Hade varken råd eller ork att driva saken vidare. Hade det varit Lennart Ekbergs företag som misskött sig hade vi mötts i rätten och mammas förlorade pengar kunnat utkrävas. Men nu var det Trollhättans kommun.

Allt vad vänsterexperimentet vill genomföra slår som vanligt mot dem som har minst resurser. En märklig inställning hos de partier som tagit de svaga på entreprenad. Hoppas att de äldre och alla andra har detta i åtanke när de skall lägga sin röst den 19 september.

Vad väntar pensionärerna?

Aftonbladet skriver att ransonering införs på äldreboenden i Timrå. Kommunen skall spara och detta går ut över de äldres kaffestunder. Maximalt två koppar kaffe per person och dag är ransonen.

Att kaffe kan förhindra demens visar en svensk-finsk studie publicerad i januari 2009. Tre till fem koppar kaffe per dag mer än halverar risken att drabbas av alzheimer. Det borde ju vara ett rationellt skäl till att inte dra in på just detta. Men det verkar som om det styrande vänsterexperimentet i Timrå hellre ser att de äldre blir dementa och ett problem för landstinget än en kommunal angelägenhet. Då gäller det att snåla på kaffet.

Kaffetåren den bästa är av alla jordiska drycker sjöng man en gång i tiden. Ellis, 98 år, och Birgit Forsell, 76 år, uttrycker sin besvikelse i Aftonbladet. Det kan man förstå. Personalen skäms. Det kan man också förstå.

Ätandet är den sista passion som överger människan. Att snåla på mat och kaffe för människor som inte har så mycket sand kvar i timglaset är ovärdigt ett samhälle som anser sig vara civiliserat. Men det är klart skall bidragslinjen gälla blir det inte så mycket över till de äldre.

Timrå styrs av vänsterexperimentet, 26 såssar, 4 (V) dvs. kommunister och en (1) vilsen miljöpartist. Har man som gamling oturen att leva i en kommun som styrs av vänsterexperimentet så det mycket prat om ”straffskatt” på pensionärer men lite kaffe.

Hoppas att pensionärerna kommer till klarhet och inser vilka prioriteringar såssarna gör när det kommer till kritan.