Socialdemokraterna – ett parti bland alla andra

Nu skall (S) välja ny partiledare och ett garnityr av de gamle skall ta täten i förändringsarbetet. Alla inblandade kämpar för sina positioner och maktkampen når media. Alla har något att springa till pressen med.

Massmedia, befolkad med socialister och vänsterradikaler av olika schatteringar, får sossarnas kollaps att framstå som något avgörande för mänsklighetens framtid.

Sverige börjar sakta men säkert normaliseras efter att den socialistiska tvångströjan avlägsnas och vi vaknar upp ur den socialdemokratiska drömmen om den starka staten och den hjälplöse medborgaren.

Ekonomin stärks av skattesänkningarna för främst låg- och medelinkomsttagarna. RUT- och ROT-avdragen stimulerar de små och medelstora företagen, vilket ger en extra skjuts åt tillväxten.

Om den rödgröna katastrofen vunnit hade vi snabbt befunnit oss på det lutande planet. Bidragen till alla hade regnat, skatterna höjts och ekonomin bromsats effektivt.

Vi inser alla att socialdemokraterna är ett parti bland alla andra och denna s.k. folkrörelse har framtiden bakom sig.

Funderar när november möter december

Det har gått en tid sedan det funderades i Farsta. Åtminstone för min del. De som känner mig har den största förståelse för detta då de vet att jag brukar framhålla att jag har mycket att tänka på men lite att tänka med. Nu är det sagt så jag slipper elaka kommentarer.

En annan sak är jag bytt dator med tillhörande programvaror. Underlättar inte att man befinner sig i Microsofts limbo. Sedan sägs det ju att förmågan att skapa är 10 procent inspiration och 90 procent transpiration. Med hänsyn tagen till a) förmågan och b) vädret blir det just ingenting. Man kan inte ens svettas. Lägg därtill Microsoft.

Om man nu inte kan svettas på grund av kylan så kan man i alla fall bli varm om hjärtat. DN skriver om den svenska tigern. BNP ökade med 6,9 procent under november vilket var den största ökningen i EU. Om vi inte haft Alliansregeringen och Anders Borg med jobbskatteavdrag hade det gått käpprätt år helvete. Östros och Ohly under Mona Sahlins ”ledning” hade snabbt fört oss till en grekisk nivå.

En annan sak värmer mitt sinne när jag läser Riksdag & Departement. Där hittar man rubriken ”Konkurrensverket jublar över reform”. Det handlar om att ytterligare en halv miljon svenskar har fått valfrihet inom vården under 2010 och att vårdvalsreformen har varit en framgång. Landstingen har tvingats införa vårdvalsmodeller i primärvården. Den socialistiska modellen, typ gosplan, har ersatts med frihet. Det värmer.

Det lär visst bli 20 minusgrader i Stockholm, men vi slipper den rödgröna frysboxen. Inte så illa.

Quo vadis?

I DN:s kulturbilaga kan man idag läsa om Sonja Åkesson. Några svenska låtskrivare hyllar hennes texter på skiva. En av dessa, Annika Nordin, stötte på stora problem i en av Åkessons texter, nämligen meningen ”och negrerna i Afrika”. ”Jag hatar verkligen det ordet” säger Nordin.

I Belgien dras Tintin inför rätta med kravet att boken om hans resa till Kongo skall förbjudas. Tidigare har Afrosvenskarnas riksförbund krävt att alla Sveriges bibliotek tar bort Tintin från bokhyllorna.

Väntar nu på att Viktor Rydbergs Singoalla skall förbjudas. Och då är det väl lika bra att kexet Singoalla går samma väg, då namnet kan ge negativa associationer. Det finns oändliga möjligheter att gallra i bokhyllorna. Har själv Nordisk Familjebok, Uggleupplagan. Denna bör kastas på det politiskt korrekta bokbålet.

Och vägen banas för Sverigedemokraterna

DN har valt en bild på om Sonja Åkesson där hon röker. Hur länge kan sådana bilder få publiceras?

Olof Palme – hybrisens tid

Vem var Olof Palme hette gårdagens fundering. En i vissa avseenden en ambitiös rubrik där en bakgrund tecknades till landets förfall och Palme som en representant för sin tid. Några svar gavs inte men frågorna antyddes. Den grå filten med röda inslag svepte in oss alla under Palmes tid. Livet blev tyngre, luften svårare att andas och den intellektuella debatten ersattes av talkörer och en likriktad propaganda.

Ljuspunkterna voro ABBA, festerna på officersmässen och alla kloka människor som fanns i umgänget. Men utanför Systembolaget stod kommunister av olika schatteringar krängande tidningar eller viftande med insamlingsbössor. Som ofta klädd i uniform var detta inte en helt angenäm upplevelse.

Hybris anses vara den största synden av alla. I psykiatrin är hybris ett uttryck för ett sinnestillstånd där en person har en starkt överdriven uppfattning, och ofta helt falsk bild, om sig själv och sin roll. Det kan också kallas storhetsvansinne eller megalomani.

Under 70-talet greps Sverige av megalomani n på alla nivåer. Vi skulle vara ett världssamvete. Vilket innebar att vi ställde upp för Castro, Pol Pot , Mao och andra despoter. Vi trodde att vår ekonomi var världsbäst. Att vi var mest jämställda i universum behövde icke betvivlas.

Säkert en klen tröst för den jämställda undersköterskan när hon helt plötsligt upptäckte att hon var utfattig i jämförelse med sina mindre jämställda kolleger från bättre ekonomier.

Varför gick svensk ekonomi i botten under 70-talet? En orsak var Gunnar Sträng. Palme var inte intresserad av ekonomi. Hans intresse var makten. Hur det gick med medborgarna var ointressant, så länge han kunde spegla sig i radikalitetens sken och stötta diverse diktaturer i tredje världen samt gå Sovjetunionens ärenden i dennas försök att försvaga frihetens Europa. Socialdemokraterna hittade en ny idé om socialismen i löntagarfonderna. Den tredje vägen mot diktatur.

Sträng höjde skatterna med hjälp av inflationen. Detta innebar att alla arbetande fick häpnadsväckande marginalskatter. Och de s.k. arbetsgivaravgifterna slog ut stora delar av industrin. Lågkonjunkturen skulle överbryggas och de fackliga löneanspråken bröt ryggen av de små eller medelstora företagen. Huvudsaken var att Palme fick glänsa på den internationella arenan.

Sträng har ett eftermäle som ”rikshushållare”. Snarast var han under Palmes egid en riksförstörare. Men tillsammans har Palme och Sträng och deras apologeter skapat en saga om Sverige som knappast ens kunnat skulle accepteras av bröderna Grimm.

Alla minns Palme står det i en annons för Henrik Berggrens bok ”Underbara dagar framför oss.” Frågan är bara på vilket sätt vi minns denne man. Låt inte hans tragiska slut skymma bilden av en maktstreber och populist

Vem var Olof Palme

Det är novemberdag – mörkt, råkallt och ruggigt. Den grå känslan förstärks av att huset är inplastat och fönstren täckta med plast. Huset är från tidigt 60-tal och i vissa avseenden typiskt. Högst upp rymliga etagelägenheter och längre ner mindre lägenheter.
Ute är det sosseväder – grått och nivellerat – solsken blir på något sätt ojämlikt. De rika kan ju ha sommarstuga eller segelbåt och därmed gynnas. I våra lägenheter känner vi oss instängda. Balkongdörren fastskruvad och fönsterna går icke att öppna. Under 80-talet kom parabolerna och satellitkanalerna. Ledande socialdemokrater ville förbjuda parabolantennerna. Det skulle vara grått och instängt som det var i kommunistdiktaturerna. Maj Britt Theorin var den ledande i kampen mot den personliga friheten att välja teveprogram. Hon skulle säkert trivts i vår lägenhet just nu. Instängt.
De första årtiondena efter andra världskriget hade den svenska ekonomin en fantastisk utveckling. Europa var sönderslaget och köpte det som fanns att köpa från industrier som var intakta. Socialdemokratin förstod inte detta utan drog helt felaktiga slutsatser. Resultatet blev ”det starka samhället” och ökad jämlikhet. 1970 var Sverige ett av världens rikaste länder, men efter Palmeepoken föll Sverige som en sten mot botten. Vi fick ”dureform” och en usel skola. Jämlikheten blev jämkad ömklighet. I armén blev alla officerare. Hade aldrig gått inom sjukhusen att helt plötsligt alla blev läkare.
Har börjat läsa Henrik Berggrens Palmebiografi. Mest för att förstå varför det hela gick så snett. För snett gick det och Palme var den som drev skutan ur kurs. Vem var Olof Palme?

Tankar en novemberkväll anno 2010

Landet tycks gå under. Socialdemokraterna skall byta partiledare, politik och eventuellt bli ”nya” socialdemokraterna. Tidningarna ägnar denna pseudohändelse betydligt större uppmärksamhet än den förtjänar. Låt maktkolossen krackelera, släpp fångarna, fackföreningarna, loss och tillåt människorna att bli individer. Sossarna har gjort sitt. Låt nostalgikerna på Södermalm drömma om sitt Atlantis, men vi övriga gläds åt att vi äntligen kan andas frisk luft.

Ingen nämnd - ingen dömd

Är föreningsordförande i Farstamoderaterna. Bland många av de uppgifter som åvilar en sådan är att föreslå nämndemän till tings- och förvaltningsrätt. En grannlaga uppgift då nämndemännen är domare och skall fatta beslut om människors väl och ve. Och skulle man se på de kravspecifikationer som anges bör den framtida nämndemannen vara en korsning mellan Einstein och Stålmannen. Vederbörande skall vara normalfördelad avseende ålder, etnicitet och kön. Det enda som inte specificeras är skonumret.

Att en nämnd deltar i domstols avgöranden är en månghundraårig tradition i Sverige. Genom nämndens medverkan i den dömande verksamheten får medborgarna insyn i domstolarnas arbete och domstolarna tillförs en vidgad kompetens och lokal förankring.

Om domstolarna inte kan fungera utan lekmannadomarna – varför behandlar man då i vissa domstolar nämndemännen som något katten släpat in? Tjänstgör i Södertörns tingsrätt – en många stycken tvivelaktig upplevelse. När jag tillskrev lagmannen angående kallelser mm fick jag ett svar där jag tilltalades som mindre vetande. Vill då fästa uppmärksamheten på att min akademiska utbildning ligger på licentiatnivå, men lagmannen ”bara” är en juris kandidat. Det speglar en attityd, tyvärr.

När jag utträdde ur nämndemannaföreningen fick jag ett brev där man pekade på att man minsann ökat dagarvodet från 300 kr i början av 70-talet till 500 kr så kunde man enkelt räkna ut att arvodet borde ligga på ca 2 700 kr. Tingsrätten förväntar sig att nämndemannen avsätter en hel dag för förrättningen. Sedan råkar denna sluta 1145 varvid en notarie anser att detta är en halvdag, d v s ett halvt arvode. Om man som jag har andra saker att uträtta här i tillvaron så anses detta helt ovidkommande. Förhandlingarna kan komma pågå långt in på kvällen. Skall nämndemannen avstå från alla andra aktiviteter efter kl 1700?

Men kan då inte nämndemannaföreningen agera? Där verkar man nöjd med att man fått nyckelbrickor och möjligheten att få dricka kaffe med lagmannen.

Har försökt övertala ett antal yngre medlemmar att åtaga sig uppdraget som nämndeman. Känner mig i dessa avseenden som en telefonförsäljare som inte är helt ärlig.

Nämndemannakåren är för gammal anses det, Utan alla dessa hängivna pensionärer skulle rättsväsendet kollapsa. Men dessa skall fasas ut och frågan blir då vilka fyller luckorna? Vilka kan med kort varsel rycka in? Och otack är nämndemannens lön. Åtminstone i Södertörns tingsrätt.

Det där med Farstamoderaterna

Ikväll träffades de aktiva valarbetarna i Lennarts lokal, d v s Ullerudsbacken 85. I vår förening är Lennarts lokal ett begrepp och en fast punkt i vår tillvaro. Problemet uppstår ibland när vi skall bjuda in utifrån kommande då vi brukar säga hos Lennart och tar för givet att alla vet.

Vi åt en utmärkt lasagne och hade en mycket trevlig kväll med hög stämning. Bådar gott inför framtiden.

Vi börjar redan nu snegla mot nästa val. Vi behöver minst en mandatperiod till i riksdag, kommun och landsting för att bryta igenom de mentala spärrar som det evighetslånga sossestyret skapat hos våra medborgare och som gradvis förslummat Sverige. Den socialistiska hypnosen har sövt många och fått oss att krympa som människor. Att (S) tagit kommunisterna till sig gör det än viktigare att bryta ”förtrollningen”.

Det är här Farstamoderaterna kommer in i spelet. Det handlar om att förmedla vår människosyn. Tron på människan och misstro mot kollektivets tendenser att urarta. Ohlys partikamrater Stalin och Lenin visar vilka människooffer ett sådant synsätt kräver. Detta är vår mission och vår uppgift.

Sofia Arkelsten citerar Margaret Thatcher i sin blogg: ”Let our children grow tall and some taller than others if they have the ability in them to do so.”

Vi vill inte tvinga in medborgarna i socialisternas Prokrustessäng. Vill vi, för att citera Mao låta tusen blommor blomma.

Min älskade Monica vill ibland att jag skall förtydliga mig. Den som lyder råd är vis, den som lyder sin hustru är mycket förnuftig.

Prokrustes hittar man i den grekiska mytologin. Om hans gäster var för långa högg han av deras ben och om de var för korta sträckte han ut dem. Det är den socialistiska maktens signum. Vi ser dess tillämpningar i skolan, vården och nästan alla andra politikområden.

Farstamoderaterna är de som vill bekämpa Prokrustes och hans säng. Sedan får denne tyrann heta Ohly, Mona Sahlin eller Gunnar Sandell. Ännu ett citat: ”Vi tar fajten!”

Det politiska språket

När en diplomat svarar ja menar han kanske, om han svarar kanske menar han nej. Svarar han nej är han ingen diplomat. När en dam svarar nej menar hon kanske, svarar hon kanske menar hon ja. Svarar hon ja är hon ingen dam.

I det politiskt korrekta språket är det inte lätt att vara vare sig dam eller diplomat. Råkar vara gift med en kvinna som kan kallas svartskalle. Hon har svart hår och mörka ögon. Alltsammans mycket vackert som jag ser det. Brukar faktiskt ibland kalla henne för min egen lilla svartskalle när jag vill vara lite raljant och samtidigt öm. Men det är inte politiskt korrekt och jag inser den negativa laddningen i uttrycket.

Neger är ett ord som inte får användas. Som en vänsterpartist sa – det betyder slav. Fullständigt fel – det betyder svart. Vikingarna använde namnet blåmän.

I mitt umgänge finns svartskallar, negrer och zigenare. Det är vad de är, men blir inte mindre eller sämre människor för det. Men dessa förminskas genom det politiskt korrekta språket. Där finns min vän zigenskan som ibland klär sig traditionellt men mestadels i andra kläder. Hon har f ö en god klädsmak. Där finns min mycket gode vän och hans mycket vackra och välklädda fru som båda måste beskrivas som negrer. Barnen är dessutom mycket väluppfostrade och familjen ett föredöme. Men de har en annorlunda pigmentering. Och vår underbara granne, negressen, som jobbar och sliter så hårt för sig själv och sin dotter. Ännu ett föredöme och ett exempel. Jag beundrar henne.

Sverigedemokraterna hämtar sin styrka och sina väljare genom att språket fjärmar dem från vad de ser och vad eliten vill att de skall tycka och hur de skall formulera sig för att bli accepterade.

Lyssnade till ett lysande anförande av Gunnar Hökmark. Han talade om vi och dem. Hur vi stoppar in människor i ett fack, trycker ner dem i en låda – vi och dem. Min fru – fel hårfärg, låda 1. Mina vänner med fel pigmentering eller etnicitet – låda 1.

För min del handlar det om individen. Älskar min peruanska hustru, med det innebär inte att jag älskar alla peruaner, o s v. Varje individ har sitt värde oavsett hårfärg, pigmentering eller annat som man kan slå ner på.

Tyvärr är detta med att dela in mänskligheten och stoppa ner dem i olika lådor inte (SD):s uppfinning. Det finns det parti som numera kallar sig (V). Där har man verkligen stoppat i människor i lådor – det här fallet låda 2. Det som är unga kommunister, ung vänster är täcknamnet, kallar mig, min fru, familj och alla våra vänner för jävla borgarsvin. Eller som Bitch Boys sjunger: ”Jag vill inte bli som ni, ni era jävla borgarsvin! Jag vill bara vara mig själv, jag vill bara va mig själv.”

Hur det gick för borgarsvinen i Ohlys idealstat vet vi. Miljoner dog. Och de unga kommunisterna hyllar massmorden. Låda 2 är nog värre än bli ansedd som svartskalle eller kallad neger.

Ned med vapnen

Ned med vapnen skrev SSU:s dåvarande ledare Zeth Höglund 1905. I dag har han blivit bönhörd. Materiel för nästan 500 miljarder kronor har förstörts av det s k svenska försvaret på uppdrag av statsmakterna. Fungerande materiel, materiel som skulle kunnat sålts, bevarats eller på annat sätt kunnat komma till användning.

Sverige har utvecklat och producerat vapen av mycket god kvalitet. Dessa används bl. a i krigen mot terrorister. Skär i ögonen på terroristkramare som Ohly, kommunist och antidemokrat. Men det är klart – många av dessa effektiva vapen skulle använts mot Ohlys vänner när de kommit för att ”befria” oss.

Vad som förvånar mig är att mitt parti tillåtit denna enorma kapitalförstöring.

Ned med vapnen var också en bok av författarinnan Bertha von Suttner. Denna kvinna var en mycket god ”vän” till Alfred Nobel.

En sen fredagskväll

Dagen fylld av arbete. Kvällen fylld av politik. Tallriken fylld av isterband med dillstuvad potatis. Med andra ord en dag som måste betraktas som lyckad.

Läser mycket och just nu avnjuter jag tvenne böcker. Den ena är ”Vi var där” av Sir Basil Liddel Hart. På originalspråk ”The Other Side of the Hill”. Den återger tyska generalers uppfattningar om sina strider under det andra världskriget. En utmärkt studie i ledarskapets problem och för den läsare som har ett öppet sinne helt applicerbart i vilken ledarskapssituation som helst. Den andra är Älvakungen av Michel Tournier. Båda bör avnjutas i små portioner.

Undrar om jag inte skall bekanta mig med spökliftarna. Dessa blev kända i Jan Harold Brunvands bok The Vanishing Hitchhiker. Liftarna uppenbarar sig som en människa framför bilen. Denna har bara föraren ombord. "Personen" tar form som en liftare. Föraren stannar och erbjuder liftaren att åka med. Resan fortsätter, vissa gånger i total tystnad, och under vid en viss punkt försvinner liftaren medan fordonet är i rörelse.

Goethes dikt Erlkönig (Älvkungen) handlar om hur en far och hans son rider hem under en natt. Sonen ser Älvkungen och hans döttrar i skogsbrynet, och Älvkungen försöker locka honom till sig. Hur många gånger ser vi Älvakungen? När träffar vi på spökliftarna? Läs Michel Tourniers Älvakungen. Och fundera! Dags att gå till sängs.

Lesefrüchte

Har suttit av ett sammanträde i Farsta stadsdelsnämnd. En blandad upplevelse – minst sagt. Meningslösheter diskuterades i evigheter. Oppositionen i världsklass visade sina sämre sidor. Deras skrivelser visade på att skolan misslyckats med rättstavning och mycket mer. När en av tjänstemännen hade redovisat, på ett mycket klargörande sätt, ett ärende så ställde en representant för oppositionen en fråga om vad tjänstemannen just hade sagt. Blir bara trött och less.

Väl hemkommen så fick man äntligen ägna sig åt något vettigt. Nu är detta gjort och skall ägna några minuter åt mina funderingar.

Samlar på böcker. Läser mycket och anser att mitt liv skulle vara så fattigt utan alla mina vänner bland böckerna. Som någon sagt – ett hem utan böcker är som en trädgård utan blommor.

Just nu läser jag Michel Tourniers bok Älvakungen Hans verk behandlar det fantastiska, han hämtar sin inspiration från traditionell tysk kultur och katolicismen. Älvakungen är en mycket mångtydig berättelse som jag avnjuter i ganska små portioner. Med många sidhänvisningar i mitt anteckningsblock.

Vet att mycket av mitt liv bygger på Lesefrüchte. Har fått förmånen att upptäcka både litteratur, musik och mycket annat som kallas bildning. Tack mor, far och alla de lärare som stimulerade en ibland ganska motvillig elev.

Frågan är vad vet och kan de som suttit av den svenska skolan. Min son växte upp med bl. a Bellman. Vet att han älskar och kan sin Bellman. Han läser mycket och hans liv är präglat av Lesefrüchte.

När jag lyssnat på sossar och kommunister i Farsta stadsdelsnämnd inser jag att Lesefrüchte inte är vad dessa eftersträvar. Kanske därför det anses som ouppnåeligt. Kanske tycker kommunisten att vi skall skandera till Gulag med alla. Särskilt de med viss bildning. Och sossarna håller med. Avslutar mina funderingar med lyssna till Comedian Harmonists. En judisk sånggrupp som dog när man genomförde die Endlösung. Där slutar mina funderingar.

Tankar om politik

Politik sägs vara det möjligas konst. Olof Palme skrev att politik är att vilja. Viljans triumf är också en film av Leni Riefenstahl. Den är en skildring av partidagarna i Nürnberg 1934. Att enbart förlita sig på viljan kan leda fel. Stalin, en av Ohlys favoriter, ville mycket han också. Om viljan styr politiken försöker man göra det omöjliga och då är det inte längre politik – då är det en diktaturstats vilja som skall påtvingas människorna.

Ikväll presenterades budgeten för 2011 för den moderata KF-gruppen. Det var politik som också visade dennas begränsningar. Viljan presenterades i valprogrammet. Budgeten var det som blev det möjliga att genomföra efter kompromisser och mötet med resursernas begränsningar. Det möjligas konst.

Politik är inte bara det stora och tjusiga. Det är också viktiga frågor som exempelvis nämndemän i olika domstolar. Har mottagit skrivelser från domstolsverket där man förklarar hur viktigt det är att nämndemannakåren speglar etnicitet mm men framför allt föryngras. Detta är möjligtvis att vilja, men inte det möjligas konst. De yngre kan inte och vill inte bli nämndemän. Ersättningen är för dålig, tiden för yngre människor med familj och arbete att tänka på räcker inte till. Det möjligas konst är att behålla dessa lite äldre och självuppoffrande eldsjälar som håller domstolarna gående. Eller avskaffa nämndemännen.

Mot nya mål

Har med intresse följt diskussionerna i mitt liv och husorgan, DN, huruvida mannen skall låta sitt vatten stående eller sittande. Ser det som en senkommen efterbörd mot bakgrund av sossarnas krav på könsneutrala toaletter. När man såg budskapet ”Vi kan inte vänta” förstod man att det var ett i dubbel bemärkelse nödrop. I skarp polemik mot de könsneutrala bekvämlighetsinrättningarna framhåller debattörerna urinoarens betydelse för de åldrande männen. Detta sammanhänger med prostataförändringar – tror jag. Men det finns ett allvarligt memento bakom debatten.

Verkställande direktören på Demoskop skrev på DN Debatt att de etablerade sanningar i politiken gäller inte längre. I artikeln framhålls att en tredjedel av väljarna saknar en klar ideologisk grund. Den tydliga ideologiska kompassen finns tydligen inte längre för stora delar av väljarkåren.

Mitt parti genomgår genomgripande förändringar och försöker fånga upp tidens strömningar. Detta tycker jag är vällovligt. Men man får inte kasta ut barnet med badvattnet. Svängningarna mellan blocken gör att ingen kan vara säker på hur opinionen kommer att te sig 2014.

Den demografiska utvecklingen visar att befolkningen åldras. De som blir ålderspensionärer är 40-talisterna. En generation som har vant sig med att ta för sig. Partiernas strävan efter förnyelse verkar mera vara att man tar in allt fler yngre. Detta torde icke fullt ut kunna accepteras av dessa stora åldersklasser. En balans mellan åldrarna bör eftersträvas, i annat fall kommer fler enfrågepartier att se dagens ljus.

Memento te mortalem esse. Gäller inte minst mitt parti.

Sjukvården i Farsta

Har under fyra års tid fått höra hur den moderatledda högeralliansen nedrustat allt. Särskilt sjukvården har dessa mörkmän mer eller mindre slaktat. Har förstått att i Farsta efter att landstingets närakut lades ner, så skulle farstaborna ligga döende på gatorna. Och ett ständigt återkommande tema i stadsdelsnämnden var att dödligheten skulle stiga exponentiellt. Vi var inte bara mörkmän – vi var slaktare.

Förra lördagen stukade min vackra fru foten. Den har tyvärr inte blivit bättre varför vi beslöt att uppsöka en närakut i Farsta. Döm om min förvåning – det finns numera två (2). Och det finns fler vårdcentraler numera. Kanske det beror på att vi är så många miljonärer härute. (M) är ju miljonärernas parti. Och vi blev nästan 2 700 fler miljonärer i Farsta. Grattis!

Men inga ligger döende på gatorna. Vilken besvikelse för vänsterexperimentet. Dag Larsson kunde ju inte vänta. I Farsta behöver han i varje fall inte vänta på vård.

Nya Moderaterna – att möta framtiden

Enligt en mätning är snart var tredje svensk moderat. En otrolig omsvängning har skett sedan det rödtrista 70-talet. Förnyarna har styrt den moderata skutan varsamt in mot nya väljargrupper. Det politiska språket har förändrats och det har släppts in luft och ljus i den unkna sossevärlden.

Vi har delvis misslyckats med att nå vissa människor. Grupper som definitivt skulle må bra av en moderat politik. Med Sofia Arkelsten som ny partisekreterare ökar möjligheten att nå dessa. Per Schlingman lämnar efter sig ett gediget arbete varför möjligheterna är goda.

Sofia skriver på DN Debatt att det är avgörande att vi går vidare med förnyelsearbetet och att det finns skäl vara självkritiska. Bl. a förtroendet för Moderaterna bland välfärdens medarbetare och det mot denna bakgrund krävs en fortsatt stark moderat närvaro i välfärdsverksamheterna.

Detta kräver dock att välfärden definieras utifrån det moderata perspektivet och icke som det formuleras av den konservativa vänstern. Välfärd är valfrihet – inte planekonomi. Att välja vårdgivare, skola mm men också arbetsgivare i välfärdssektorerna. Hur många, främst kvinnor, har inte gett upp och resignerat i de gigantiska och centralstyrda driftsformerna i landsting och kommuner? Både medborgarna och de anställda vinner på den moderata politiken.

Att stockholmarna sett att en måttlig kommunalskatt går att förena med god kvalitet på välfärdstjänsterna fick vi ett kvitto på i valet. Alliansen satt kvar i ett Stockholm som traditionellt alltid byter majoritet i landsting och kommun. Den moderata politiken fick förnyat förtroende.

Vi kan inte slå oss till ro med vunna lagrar. Det handlar om frihet. Att sänkta skatter ger ökat utrymme för familjer och individer börjar gå upp för många. Även om vi har varit usla på att marknadsföra det. En annan frihetsdimension förtjänar att lyftas fram – att man blir oberoende av klåfingriga politikers godtyckliga beslut. Att familjens framtid avgörs i familjens sköte – inte i Rosenbad, Stadshuset eller Landstingshuset. Det är det moderata alternativet.

Åter på banan

Vet inte om min blogg saknats men nu är jag åter vid tangentbordet. Funderat har jag naturligtvis gjort under tiden.

Inser att livet glider i en bestämd riktning. Firade 40-årsjubileum med min Karlbergskurs på slottet för en tid sedan. Tillhör den 178:e i ordningen. Vi voro alla grånade män som utbytte tankar och minnen.

Politiken har upptagit mycket av min tid. Vi har vunnit valet och bytet skall styckas. Tror att våra borgarråd är representativa och väl skickade för sina uppdrag. Besviken över att inte någon kom från ytterstaden. Kanske det blir bättre när Sofia Arkelsten har blivit partisekreterare.

Nu skall jag bli flitigare.

Om bristen på Värmlandskorv

Nu är det snart dags att presentera den nya regeringen. Hoppas att vår kloke partiledare tänker på Bamses ord: ”Om man är stor och stark så måste man vara snäll.” Alliansregeringen har visat sig vara ett vinnande lag och presterat mycket under gångna fyra åren.

Lokalt ser vi fram emot en spännande tid. Möten och konferenser avlöser varandra. Framtiden skall formas för vårt Stockholm. Personligen hoppas jag att Farstaalliansen som den ser ut idag kommer att bestå. Vi har ett utmärkt samarbete och vi trivs mycket bra tillsammans. Vi skall forma Farsta enligt de utfästelser som gavs i valet. Härliga framtid.

Om detta innebär att ICA Supermarket, Coop eller Hemköp i Farsta tar in Värmlandskorv i sortimentet vet jag inte. Med det är den enda brist jag upplever i skrivande stund. Men man kan se framemot krabba och många andra höstliga delikatesser. I fjärran november skiner Mårten med att förklarat skimmer. Härliga framtid.

Lördag i september

Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Så skrev en gång Erik Axel Karlfeldt. Nu är den sista visan sjungen i den hårda valkampen och det är dags för stormen, trumpetaren, att forsätta blåsa rent i vårt land. Svenskarna har sagt nej till vänsterns försök att vrida klockan tillbaka. Framtidens Sverige skall vi nu skapa. Göra landet till möjligheternas och hoppets rike. Skapa föregångslandet.

Härliga framtid – det mesta är ogjort!

Ett Farstaperspektiv

Funderingar från Farsta. Låter som tankar från Knohult. Åsanisse vid tangentbordet. Men jag är stolt över Farsta och vår förening. Ett stort antal lojala medlemmar i vår förening har överpresterat. Därför kan vi glädja oss åt moderata framgångar. I krets 4 ökar vi med 2 592 röster. Skillnaden mellan oss och (S) är 3,5 %. Inte dåligt i detta knallröda område.

Varför har sossarna då lidit ett svidande nederlag? Varför vill inte Gunnar Sandell, lokal sossepamp i Farsta, gratulera oss till segern? Varför är man så dåliga förlorare? Varför hotar Ohly, kommunisten med utomparlamentariska aktioner? Bortser då från dem som vi redan drabbats av i söderförort.

Man har bara ett perspektiv – den socialdemokratiska enpartistaten stödd av kommunisterna. Därför blir besvikelsen så stor.

Vill gärna citera socialdemokraten Harald Ullman. ”De solkade sitt varumärke genom att samarbeta med Vänsterpartiet. Ungefär som om någon på Volvos marknadsavdelning skulle komma på idén att man skulle marknadsföra Volvo och Trabant tillsammans.” Budskapen till medelklassen och arbetarna i industrin var att ”Vi ska införa förmögenhetsskatt och hur den drabbar vet vi inte. Och så ska vi ändra på fastighetsskatten. Till alla karriärmammor och städerskor som gillar Rut-avdraget, även om de ännu inte använt det, var budskapet: Bort med det! (…) Till dem som var oroliga över att industrin inte skulle få billig energi sade S: Vad är det för fel på vindkraft? Den är visserligen väldigt mycket dyrare än kärnkraft men vad då, vi måste ju ändå ställa om.”

Denna oro och dessa tvivel märkte vi i våra många samtal i Farsta.

Fortsätter att citera Ullman. ”Vi kan inte vänta” – ”Själv undrade jag om man väntade på arvodena?” Är för egen del ganska säker i dessa avseenden.

Sedan det här med Sverigedemokraterna. Vad är skillnaden mellan dem och (V). Klasshat eller rashat. Sven Rydenfelt lär ha sagt att tio procent av varje given population är dumskallar. Stämmer på ett ungefär om man lägger ihop antalet kommunister och Sverigedemokrater.

Stämman från Stockholms svar på Knohult slutar här. Klabbarparn lämnar tangentbordet för att annat bords njutningar.

Som man bäddar

får man som bekant ligga. Och nu har man bäddat för Sverigedemokraterna i riksdagen. Lika ovälkomna som kommunisterna i (V). I början av 90-talet kunde de anständiga svenskarna lustmördat kommunisterna efter murens fall och Ohlys tårar. Man försatt chansen. Sossarna har tillsammans med (MP) gjort dem rumsrena – så gott det nu går vill säga. Fåraklädseln föll av Ohly på valnatten då han underkände väljarna och hotade med utomparlamentarisk kamp.

Sverigedemokraterna skulle bemötas med tystnad. Utom på sina valmöten då de skulle tystas av vänsterns hejdukar. Bilden av underdog befästes och gav säkert många röster. Ett utestängande från utskotten garanterar dem ett ännu bättre valresultat 2014. Under förutsättning att man kan hålla ihop så länge.

Som man sår får man skörda. När den nya grundlagen skulle skrivas och kompromissas fram fanns det fyra demokratiska partier och kommunisterna – nuvarande (V). Sammanlagt fem partier. Vallagen utformades efter dessa förutsättningar. Vidare ville sossarna säkerställa att stora partier skulle gynnas. 2010 har vi åtta partier och bristerna visar sig. Alliansen har flest röster men inte flest mandat.

Minoritetsregeringar är inte ovanliga i Sverige. Dessa klarar sig för det mesta. Alliansen bör inte söka stöd hos (MP). Priset kan bli mycket högt. För mitt eget parti (M) vill jag påpeka – var generös mot våra alliansbröder. Är man stor måste man vara snäll säger Bamse.

Valet och kvalet

Aftonbladet skriker ut med de största bokstäverna Valkaos. Anledning till detta är att (SD) ser ut att få en vågmästarroll och alliansen bildar en minoritetsregering. Denna typ av regeringar har varit mer regel än undantag under efterkrigstiden.

Sossarna har regerat med stöd av kommunisterna, dessa med olika bokstavskombinationer anpassade till den politiska utvecklingen. Tage Erlander skriver i sin dagbok om den olust han känner för att tvingas motta detta stöd. Attityden verkar vara – vad skall en fattig flicka göra.

Ställer mig i min stilla enfald följande fråga. Vad är skillnaden mellan klasshat och rashat? (V), kommunisternas parti sjunger om ”djävla borgarsvin”. Om man bytt ut borgarsvin mot exempelvis muslim hade det blivit annat ljud i skällan.

Undanber mig både kommunister, (V), och Sverigedemokrater i folkvalda församlingar. Bekymmersamt är att en slags extremism är rumsren när inte någon borde vara det.

Vi vann

Vi har slagits mot en formidabel motståndare här ute i Farsta. Det har varit stor uppställning från sossarna centralt och från facket. Vad nu ett sådant har med politik att göra. En ulv i fårakläder dök upp – nätverket gemensam välfärd. D v s LO och sossar som ”opolitiska”. Men vi vann.

Och på valvakan var vi många från Farstamoderaterna som bara njöt. Och kände sig lyckliga. Vi vann.

Rött och Stalingrått

Rött är (V):s färg. Idag delade man ut röda ballonger till barnen i Farsta C. De oskyldiga barnen förstår inte att ballongerna är färgade av blodet från de miljoner som har dött under kommunistiska regimer. Stackars barn. Ohly hyllar mördarna. Vad tänker föräldrarna på? Hade de tagit emot ballonger från nazisterna? Ballongerna borde burit en dödskalle på ena sidan och ett kors på den andra.

Vänsterexperimentet på marsch mot dåtiden i sin gemensamma valaffisch. Den påminner om Stalintiden i sin gråton och med sin utopiska framtidsvision i bakgrunden. Bilden visar att Ohlys, kommunisternas, makt växer. Affischen är en påminnelse om socialrealismens väg mot den kommunistiska framtiden.

Intressant är att studera kroppsspråket hos de inblandade. Ohly med blicken in i framtiden. Hoppet om att kunna äntligen omvandla Sverige till en kommunistisk stat. Mona Sahlins attityd säger – vilket sällskap har jag hamnat. De båda språkrören från (MP) vänder bort blicken. Vad de funderar över är inte svårt att tolka.

En bild säger mer än tusen ord.

Framtid eller dåtid

Sverige står inför ett vägskäl. Skall vi gå mot en ljusnande framtid eller skall vi återvända till det genompolitiserade och vänstervridna 70-talet. Valet är enkelt, men det kräver en stor pedagogisk insats. Så många års enpartivälde gräver sig in i folksjälen och de flestas medvetande.

Vi slåss mot fördomar och lögner. Trist. Men det finns hopp. Många väljare är som Törnrosa – sakta vaknar man upp ur den sömn som den onda fen skapade. Återvälj inte henne utan låta oss slippa den narkotiska bidragssömnen.

Våldet i valrörelsen

Moderaterna i Stockholms södra förorter är utsatta för terror från vänstern. Vill citera Camilla Lindberg från Skarpnäck. ”Misshandel, äggkastning, valfusk, inbrott i valstugor, nedrivna affischer, förstörda valstugor, falska valaffischer, förstörda affischer. Den här valrörelsen var det vidrigaste jag varit med om.”

När sossarna släppte in kommunisterna kom anden ur flaskan. Diktaturens kreatur blev accepterade och deras kampmetoder likaså. Sverigedemokraterna och andra extremrörelser har inte tagit till våld här i söderförort. Bara vänstern och kommunisterna – Lars Ohlys parti.

Vad säger socialdemokraterna – ett demokratiskt parti? Vad tycker (MP) – ett annat demokratiskt parti. Trivs de i sällskapet?

Vänsterns rätta ansikte

Bagarmossen den 13 september. Ett gäng med huvor kastade tegelstenar och brände upp papper m.m. och slog sönder. När brandkåren kom sprang gänget mot bilen med tegelstenar i händerna. Brandbilen vände. Det tog tid innan polisen kom med insatsstyrkan då hade gänget försvunnit.

På klisterlapparna stod det - de röda: Jobb och hopp. På de andra - Reinfeldt game over.

Detta är vad valet handlar. Demokrati mot vänsterdiktatur. Är det Petrograd 1917, Berlin 1933 eller Bagarmossen 2010. På söndag avgör vi.