Sagan om duschkabinen

Det var en gång en taxichaufför som ville byta ut sitt badkar mot en duschkabin. Låt oss kalla honom Mike. Han hade en liten polioskada från barndomen som gjorde sig påmind när han på äldre dagar skulle kliva över badkarskanten. På Bauhaus hittade han en kabin som han gillade. Den hade radio och kostade 5 000 kr.

Mike bodde i en hyresrätt så han pratade med värden och det gick alldeles utmärkt att installera en kabin. Och badkaret då? Det skulle ställas upp på vinden sa värden. Men då får jag ju inte plats med någonting annat, tyckte Mike. Badkaret hör till lägenheten genmälde värden.

Då berättade Mike om sin polioskada som var orsaken till att han ville ha en duschkabin. Saken kommer då i en annan dager, tyckte värden, men du måste ha ett intyg och det får du hos myndigheten för yrkesskador. När du har intyget så forslar vi bort badkaret åt dig. Mike är inte helt säker på myndighetens namn. Han kanske har förträngt det.

Enkelt tyckte Mike och började jaga en tid för sammanträffande. Men bara att få en tid var ett heltidsarbete. Efter tre veckor ordnades tid för ett möte och Mike började pusta ut. Snart, tänkte han, kan jag köpa min duschkabin. Och den har radio.

Det blev inget intyg. Efter att Mike mött olika representanter för myndigheten kom man fram till att det handlar om ett bostadsanpassningsbidrag och det är en kommunal angelägenhet. Att komma fram till detta tog två månader.

Sedan börjar den verkliga cirkusen. Mike får fylla i papper, sitta på möten och mottaga fyra hembesök. Kommunens Stöd- och serviceenhet investerar både tid och papper i denna fantastiska duschkabin. Med radio visserligen. Under tiden klättrar Mike över badkarskanten svärande över byråkrati och krångel.

Mike är taxichaufför och egen företagare. Hans tid är med andra ord dyrbar men kommunens tid verkar vara en oändlig resurs. Nu har det gått nio (9) månader sedan Mike ville köpa en duschkabin och få hjälp med att bli av med sitt badkar. Då kan man tro att det är dags att gå från ord till handling – badkar ut och kabin in.

De offentliga organen skulle nu, trodde Mike, nedkomma med en duschkabin. Han skulle ju betala den själv och han var beredd att betala frakten för bortforslingen av badkaret. Problemet för Mike var inte ekonomiskt utan vad han skulle göra med badkaret. Och så tyckte han om det här med radio i duschen.

Vad Mike inte inser är att nu handlar det inte om en duschkabin. Han kommer inom en snar framtid att bli rullstolsburen och då duger inte någonting från Bauhaus. Han måste kunna använda duschen med rullstol. Att Mike inte tror att han skall bli invalid inom några år är helt oväsentligt.

Dags för nästa fas i sagan om duschkabinen. Rullstolen styr. Att Mikes lägenhet i övrigt inte är särskilt lämplig för en Mike i rullstol är inte intressant. Nu handlar det om Duschkabinen med stort D. Visserligen utan radio men ändå. Mike får veta att kabinen kostar 27 000 kr men det behöver han inte bry sig om för det betalar kommunen. Tyvärr kan man inte ha radio.

Tiden går. Experterna mäter och är allmänt förnuftiga. Mike åker till London för att hälsa på släkt och vänner. När han berättar för dem om hur man skaffar en duschkabin i Sverige så skrattar man och tror att han försöker göra sig lustig över sitt hemland. Mike har bott i Sverige sedan 1972 och känner sig mer som svensk än engelsman så ha slutar berätta om sin radioförsedda duschkabin. Han vill inte förlöjliga det som sedan många år är hans hemland.

Mike är åter hemma och nu skall duschproblemet äntligen lösas. Det har ju gått ett år men hur som helst. In stormar hantverkare och efter några dagar skall vara Duschen på plats. Visserligen utan radio men helt klar för den dag då Mike eventuellt skulle använda rullstol. I badrummet finns också en toalett. Visserligen inte anpassad för rullstol men för Mike och hans hustru helt användbar.

Då visar det sig att för att använda toaletten krävs en akrobatik som varken Mike eller hans fru klarar av. Hur detta skulle gått med rullstol undandrar sig Mikes bedömande. Han ville bara att man skulle kunna lösa de dagliga uttömningarna med den normala rörlighet som bägge besitter.

Duschkabinen måste flyttas. Toalettstolen likaså. Nu fungerar badrummet på ett hjälpligt sätt. Mike är en tänkande människa som kan räkna. Han förstår inte hur en enkel ändring i sitt badrum som inte skulle kosta samhället ett öre kunde bli så dyrt och omständigt. Mikes uppskattning av kostnaderna landar på ca 100 000 kr. Han inberäknar också de kommunala kostnaderna för handläggning, utredningar mm. Vilka tydligen är att bortse från när det gäller hur Mike skall köpa en dusch.

De flesta sagor är skrönor. Tyvärr är detta en sannsaga. Tog en taxi efter den moderata vårkonferensen. Mike frågade om resan varit trevlig och jag berättade att jag varit på en politisk konferens. Mike undrade om jag ville höra om duschkabinen. Det ville jag. Han hjälpte mig med väskorna till hissen. Mike är en yrkesman som inte jagar intäkter utan nöjda kunder. När vi skildes under ömsesidiga hedersbetygelser så sade han: ”Du får gärna använda min berättelse politiskt”. Tack Mike.