Politiken sägs ju vara det möjligas konst. Det ligger säkert mycket i det. Frågan blir då – vilka gör det möjligt. Det är vi som gnetar på i våra föreningar. Vi som står på gator och torg. Vi som möter människorna och försöker förklara. Vi som har våra vanliga arbeten. Vi som sätter av en stor av vår fritid. Vi som gör politiken möjlig. Vi som försöker göra politiken tydlig utanför tunnelbanestationen i Farsta. Det är Johan från Skarpnäck, Elin från Sköndal och Lennart som bor på Ullerudsbacken. Det är vi som är politiken.
Vad vi förväntar oss är att de som blivit valda på grund av vårt hårda arbete åtminstone skall vara lojala mot oss som sliter för deras arvoden.
Michael Spira och Arne Wijkman, båda (M), blev medlemmar i socialdemokraterna efter valet 2006. I ett Sundbyberg som haft ett (S)-styre i 85 år! Väljarna ville se ett maktskifte. Där fanns alla de som slitit hårt för förändring. Som slagits för det som de trott på. De var inte värda någonting.
Göran Thingwall är en som vi sett till att han blivit riksdagsman. Välavlönad. Han hoppade av för att han inte blivit nominerad för omval till riksdagen. Och nu fronderar han när det gäller energipolitiken. Lennart och jag, Elin och Johan, vi känner ringaktningen för oss och våra insatser. Drängarna har gjort sitt och när det inte passar är vi bara att sparka åt sidan.
Thingwall, Spira och Wijkman visar sitt förakt för oss som gör politiken möjlig. Och politikerföraktet ökar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar