Att vara utanför är att titta in på vad de andra har för sig. Då undrar man vad är det för fel på mig. Sedan anpassar man sig till någon form av subkultur. Utanförskapet.
Varför reser vi hinder för dem som vill in? Varför passiviserar vi dem som har en chans? Varför kan man inte se till att alla de enkla sysslorna blir utförda? Varför avstår ungdomarna de enkla arbetena?
Facken bär ansvaret i de flesta fall. Höga ingångslöner och en sjuklig strävan efter ”jämlikhet” där man inte tar hänsyn till att jobbskatteavdragen ger mer i plånboken än de flesta avtalsrörelserna.
De höga arbetsgivaravgifterna uppmuntrar inte till nyanställningar. Våra generösa bidragssystem uppmuntrar till passivitet. När Johult lovar guld och gröna skogar åt alla som vill åka snålskjuts på det arbetande folket ger man fel signaler. Eller rätt om fiskar röster hos de som vegeterar på dem som bär upp samhället. Trösklar för insteg i arbetslivet betalar sig för den politiska kasten vars enda strävan är att passivisera och köpa röster. Men för Sverige och det arbetsamma och strävsamma folket är det en dålig affär.
Bryt utanförskapet genom vettiga regler på arbetsmarknaden. Tillse att arbetslöshetsförsäkringen blir en omställningsförsäkring. Inse att sjukförsäkringen måste vara en försäkring för de sjuka och inte en försörjningsinrättning för dem som helst vill vara hemma och passa katten. Och man är inte hjälplös som utifrån kommande. Sätt invandrarna i arbete – lär dem inte att vägen till framgång går över försörjningsstöd utan genom arbete.
Den starka staten kan ge dig allt men också ta ifrån dig allt. Vad vill vi egentligen? För det frihetliga alternativet är det den viktigaste uppgiften att bryta utanförskapet och inlemma människorna i gemenskapen. Men då måste vi bryta det gamla sossetänkandet och söka nya vägar. Det är min och alla tänkande människors uppgift.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar