För 25 år sedan mördades statsminister Olof Palme på öppen gata i Stockholm. Det har man knappast kunnat undgå i dessa dagar. Att en statsminister tas av daga i huvudstadens centrala delar är en tragedi. Att mordet inte klarats upp är en ännu större. Det tjänar ingenting till att göra jämförelser med mordet på Gustav III och den effektivitet varmed polismästaren Nils Henric Lilliensparre klarade upp det.
Det allvarliga är att mordet skymmer Palmes politiska gärning. Han har genom sin död fått ett undantag i historieforskningen som inte några av biografierna tagit fasta på eller belyst på ett korrekt sätt. Sanningen är ju den att Palme knappast var den demokratikämpe som han utmålas som. Det visades på många sätt under den ”aktiva utrikespolitikens” tid.
I umgängeskretsen fanns Fidel Castro. Palme gjorde ett bejublat intåg i Havanna 1975, då han hyllades av utkommenderade människomassor. År 1972 erkände Sverige DDR, Östtyskland eller med den mer korrekta beteckningen die Sowjetzone. Denna stat hade knappast kunnat existera utan Stasis förtryck och sovjets stridsvagnar.
Stödet till Mugabe kan inte heller inte ses som insats för de demokratiska krafterna. Prästerskapet i Iran prisades av Palme för sitt demokratiska sinnelag. Palme uttryckte det på följande sätt: "Jag är imponerad över med vilken pedantisk noggrannhet man i Iran nu bygger upp sina demokratiska institutioner". Att de baltiska staterna var ockuperade av Sovjetunionen förtegs. En av världshistoriens värre folkmördare var Pol Pot. Han kritiserades inte av Palme och hans medlöpare. Birgitta Dahl sade att "utrymningen av Phnom Pen var nödvändig för landets framtid". Vestigia terrent.
Palmes stöd till Sovjetunionens europapolitik med bl. a kravet på en kärnvapenfri zon i Västeuropa var knappast förenligt med Sveriges och andra demokratiers strävan efter att bibehålla sin frihet och sitt oberoende. Palmekommissionen innehöll den sovjetiske presidentrådgivaren Georgij Arbatov, fostrad av KGB-chefen Andropov. Kommentarer överflödiga. Men nog hänger Palmes helgongloria lite snett?
Kasta inte sten i glashus. Det är intressant att skönja ditt fantastiska partis ställningstaganden genom åren. Eller nej just det, Sofia Arkelsten har ju kommit på att ni var för kvinnlig rösträtt med mera. Jag hade skämts över att ha en sådan karaktärslös pajas i samma parti som mitt eget.
SvaraRadera1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1927: Nej till folkskolereform.
1931: Nej till sjukkassan.
1933: Nej till beredskapsarbete.
1934: Nej till a–kassa.
1935: Nej till höjda folkpensioner.
1938: Nej till två veckors semester.
1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
1946: Nej till fria skolmåltider.
1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
1947: Nej till allmänna barnbidrag.
1951: Nej till tre veckors semester.
1953: Nej till fri sjukvård.
1959: Nej till ATP (Allmän tilläggspension)
1963: Nej till fyra veckors semester.
1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
1976: Nej till femte semesterveckan.
Hur skiljer sig då de Nya Moderaterna mot de gamla?
Svar; nu säger man inte nej – nu har man makten att säga ja.
2006-2011;
Ja till ökade klyftor
Ja till sänkt a-kassa.
Ja till hårdare kvalificeringskrav till a-kassan.
Ja till högre a-kasseavgift.
Ja till utförsäkringskedjan – svårt sjuka utförsäkras.
Ja till sänkt sjukpenning.
Ja till västvärldens hårdaste regler för förtidspension.
Ja till att lägga ned Arbetsmiljöinstitutet.
Ja till fyra “jobbskatteavdrag” (mest till de som tjänar mest).
Ja till högre skatt för pensionärer, sjuka och arbetslösa (i förhållande till de som arbetar).
Ja till borttagande av förmögenhetsskatten.
Ja till kraftigt sänkt fastighetsskatt för de med högst taxerade villor.
Ja till skatteavdrag för hushållstjänster (pigavdrag).
Under sin tid vid makten har alltså de nya Moderaterna hunnit med att veva historien flera varv baklänges. Nu tvingas återigen sjuka och arbetslösa stå med mössan i hand och tigga för att överleva: grunden och tryggheten i välfärdsbygget är borta – statsminister Reinfeldt är nöjd.
I rest my case. Palme hade sina negativa sidor men i jämförelse med Krigsbrotts-Bildt och flera andra representanter genom åren så är hans helgongloria definitivt när den ska.