Japan har drabbats av sin historias värsta jordbävning. Delar av mellanöstern skakas av de våldsammaste politiska konvulsionerna under nyare tid. FN beslutar att en flygförbudszon skall upprätthållas över Libyen.
Under tiden har dessa katastrofer nästan överskuggats av sosseriets problem. Först den pinsamma valprocessen. Sedan höjs Oskarshamns mustaschprydde son till skyarna. Blir så trött. Som jag ser det är det slutet på den svenska enpartistaten och vem kan sörja över detta. Att maktapparaten monteras ned i flera arabstater applåderas. Borde applåderas även i Sverige att den korporativa statsbildningen försvinner. Att Juholt har mustaschen gemensamt med arabiska despoter noteras inte men kanske borde tas som ett memento.
En bottennotering i genren devota hyllningar återfinns i DN:s kulturbilaga. Där presenteras en artikel, 7 sidor lång, betitlad ”I Juholts spår”. Artikelförfattaren Bengt Ohlsson anger redan i början tonen. Han låter sitt vatten, han skriver pissar, och skapar ett hål i snön, skakar av redskapet och åker vidare mot Juholtland. Käckt och folkligt. Sedan går det på i samma stil. Han lyckas finna Oskarshamns ledande gnällspikar om spyr över det mesta. De lyckliga som ser att frälsaren fötts i Småland. Som får kickar av att sosseriet äntligen skall ta tillbaka initiativet.
Olof Palme, ikonen och drömbilden, sade på sin tid att verkligheten är vår värsta fiende. Juholt, apostlagärningarnas man, kommer nog att göra samma erfarenhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar