Tror faktiskt på fackföreningar och att de har en roll för att balansera arbetsgivarens makt mot den enskilde. Har suttit på båda sidorna och tycker mig då ha rätt att ha en uppfattning.
Ett medlemskap i ett fackförbund skall innebära trygghet och ett stöd då jag får problem på min arbetsplats. I och för sig har Maciej Zarembas artikelserie i DN om mobbing visat att facket inte är att lita på. Man väljer tydligen den enkla vägen, men detta är inte kärnpunkten utan kanske mer att beakta på hur facket ser på sin roll.
Det torde vara för många bekant att Sveriges största fackförbund, Kommunal, fått en ny ordförande. Hon heter Annelie Nordström Hellander och har varit ett s-märkt kommunalråd i Vilhelmina. Hon tycker inte om att Cecilia, undersköterska, och Micke, metallarbetare, fått tillsammans 100 000 kr mer för egen del sedan 2006. Det är ointressant vad hennes medlemmar vinner i de avseenden som facket borde anse vara centralt – mer pengar i plånboken.
Kommunals nyvalda ordförande anser det vara viktigast just nu att hjälpa de rödgröna att vinna valet. ”För medlemmarna i Kommunal skulle en ny regering betyda otroligt mycket – i arbetslivet såsom privat och ekonomiskt.” Så säger den ordförande som organiserar medlemmar som förbehåller sig rätten att ha en egen politisk uppfattning som kanske skiljer sig från ordförandens.
För att citera vidare: ”Det är när vi är riktigt stora som vi kan göra skillnad. Varför inte värva medlemmar samtidigt som man skickar budskapet om behovet av en Socialdemokratiskt ledd regering vidare?”
Tycker det hela är osmakligt, ovärdigt och stridande mot föreningsfriheten. Jag väljer ett fackförbund – inte politiskt parti. Facket förlorar medlemmar; är inte förvånad, men ledsen att facket väljer en ökenvandring i stället för att kämpa för Cecilia – hon har ju faktiskt vunnit på alliansen. Men de s-märkta politikerna har förlorat makt. Är det därför undersköterskan betalar sin höga avgift till kommunal?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar