Den tyska sociologen Elisabeth Noelle-Neumann har lanserat teorin om tystnadsspiralen. Den går ut på att man är mindre benägen att framföra en åsikt om man tror att man är i minoritet. Och om ingen uttrycker en åsikt så tror man att den är i minoritet. Det blir en spiral. En ond spiral.
Att det är valår har knappast undgått någon. Att något hänt sedan 2006 är uppenbart för de flesta. Den viktiga skillnaden mellan 2005 och 2010 är att tystnadsspiralen brutits. Man vågar tala om saker som tidigare var tabu.
I Sverige har problemformuleringsprivilegiet varit socialdemokraternas. Detta har i korthet inneburit att socialister är goda människor som vill alla väl. Är man som jag en frihetsälskande moderat så är man per definition en usel, egoistisk människofiende. En riktig misantrop. Betala höga skatter och överlämna både lön och liv till politiker av högst skiftande kvalitet är bra. Att få utdelning av hårt arbete, ansvar och studier är, för att tala med Mona Sahlin, inte häftigt.
År 1989 revs muren och Ohly grät. 2006 revs en annan mur – den mentala. Statsministern vågar fråga Sahlin vad undersköterskan gjort för ont, då hon skall drabbas av högre skatter. Svaret blev att genom höga skatter, d v s mindre pengar för undersköterskan, får hon fler arbetskamrater. Ett replikskifte som för inte så länge sedan varit helt otänkbart.
Mot denna bakgrund är den 19 september en ödesdag. Skall vi tillbaka till det politiskt korrektas konformism eller skall vi kunna andas lättare? Skall vi ha en äkta demokrati eller socialdemokrati? Vi har chansen att bryta tystnadsspiralen. Svaret får vi på valdagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar