När man kommer bort från det vardagliga livet i Farsta och man konfronteras med andra samhällen inställer sig en massa frågor. Varför är Sverige som det är? Varför är vi så fokuserade på problem och det som kan uppfattas som orättvisor? Varför är det viktigare att mäta skillnader mellan olika grupper istället för att konstatera att alla fått det bättre? Varför kan alkoholisten i Tyskland behålla sin lägenhet, när den svenske hamnar på gatan? Frågorna blir många och svaren uteblir vid en ytlig betraktelse.
Mot denna bakgrund började jag fundera. Mina funderingar i dessa stycken kommer att prägla en hel del av bloggarna under sensommaren och den tidiga hösten. Varför blev det som det blev och varför det är så svårt att bryta den socialistiska tankedominansen. Moderaterna och Allianspartierna måste skriva om den riktiga historien och skapa en ny bild av framtiden. I annat fall blir allt som det var och vi tvingas att försvara varje avsteg från socialisternas samhällssyn istället för att beskriva hur framtiden skall bli bättre för alla utom de socialistiska politikerna.
Det starka samhället är överhetsstatens credo. I överhetsstaten är alla svaga. Detta formuleras som det starka samhället och samhället är inte civilsamhället utan stat och kommun. Redan vid partikongressen 1956 slog socialdemokratin fast att detta var det övergripande målet. Av taktiska skäl var det nödvändigt att sopa detta under mattan, men tider skulle komma.
70-talet blir brytpunkten. Gunnar Sträng tyckte att välfärdsbygget var färdigt, men så ansåg inte Palme m fl. Under 50- och 60-talen var svensken nöjd med sitt liv och sitt samhälle. Detta var enligt en makthungrig socialdemokrati fel. Alla var ju svaga och eländiga men begrep det inte. Under 70-talet såg alla att man var ett offer för kapitalismen, man blev rädd och otrygg och räddningen fanns hos den starka socialistiska staten. Hellre ett rejält bidrag än ett riktigt arbete.
Kyrkan, statskyrkan, hängde på. De existentiella frågorna och ångesten över den korta jordevandringens plågor underordnades det politiskt korrekta. Augustinus och Luther ersattes med Mao och Lenin. Bibeln kastades ut och Marx Das Kapital blev urkunden.
Överhetsstatens framväxt kommer jag att försöka beskriva i mina funderingar. Hur svenska kyrkan svek sitt uppdrag vill jag gärna peka på. Och mera om inspirationen och transpirationen är mig behjälpliga. Min strävan är att vi politiskt ”omedvetna” (läs korkade) och förkättrade borgare skall utifrån ett rött och trist förflutet kunna skriva berättelsen om framtiden. F-n vet om jag kan, men jag vill i alla fall försöka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar