Det är mycket som står på spel den 19 september. Det handlar om betydligt mer än arbets- eller bidraglinjen. Inte för att detta är oviktigt – tvärtom, men vänsterexperimentet är mer än bara ett gäng bidragskramare i största allmänhet.
Socialdemokratin har en lång tradition av renhållning vänsterut. Detta innebar att kommunisterna hölls utanför inte bara regeringen utan också försvars- och utrikesutskotten. På arbetsplatserna slogs de lokala fackföreningarna mot militanta kommunister. Detta verkar vara historia.
Ohly kommer efter en ev. valseger att ta plats i regeringen. Under Gudrun Schymans tid som partiledare genomfördes vissa försök till förnyelse vilket innebar att VPK skulle distansera från kommunismen. Lars Werner var en flitig gäst bakom järnridån liksom företrädarna varit. Partiet hade ett kraftfullt ekonomiskt stöd från bl. a Sovjetunionen. En och annan butelj med vodka fann väl också vägen till partihögkvarteret. Werners gästspel hos Honecker och Brezjnev hyllades av Ohly, vilken som bekant grät när muren föll.
På partikongressen 2004 svängde (V) tillbaka till huvudfåran. De s k förnyarna förlorade stort och Lars Ohly, som själv kallade sig kommunist, valdes till partiledare. Den radikala vänsterprofilen stärktes under kongressen 2006. Offentlig sektor skulle stärkas, banker och försäkringsbolag förstatligas och mycket mera.
Demokratin försvaras med emfas av Ohly vilket är en bekännelse under galgen. Ohlys tunga slinter då och då. På frågan om han fick välja mellan Bill Clinton och Fidel Castro svarade Ohly Castro. När frågan upprepades för ett par år sedan, men då med alternativet president Bush blev återigen svaret Castro. En folkvald president ratas till förmån för en diktator.
Dessa diktaturälskare och planekonomer skall sålunda göra Mona Sahlin sällskap i Rosenbad.
Socialdemokratin har tidigare värnat om en fungerande energiförsörjning och en vettig industripolitik. Detta säger man farväl till för att få med sig (MP). Nu väntas drakoniska skatter på transporter, vilket kommer att göra allting mycket dyrare. Friår med full lön och mycket mer av gröna fantasier.
När Göran Persson stramade åt ekonomin var det många (S)-medlemmar som inte kände igen parti’t. Det enda som känns igen är makthungern – hellre ett nedkört Sverige än en socialdemokrati i opposition.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar