Idag kan vi läsa att de landstingskommunala skatter behöver höjas med 13 kr – dvs. ytterligare 13 % av bruttolönen skall levereras in till politikerna för att rädda välfärden. Enligt Dagens Nyheter är man överens över partigränserna. När man skriver så blir jag misstänksam. Vad är man egentligen överens om? Mer än om att höja skatterna för världens mest beskattade folk.
Svensken betalar idag ungefär 33 % av sina intjänade pengar till landsting och kommun. Var tredje krona man tjänar går till det man lite vårdslöst kallar välfärd. Då bör man fundera över var som är välfärd.
Är det välfärd att det medelålders paret som lever på försörjningsstöd skall ha en trerummare? Att jag kan nobba jobbtorget därför att jag känner mig ”kränkt” då jag tvingas tömma papperskorgar och mina ”grannar” ser mig? Listan kan göras lång men jag stannar där.
Skall bli utomordentligt politiskt inkorrekt – kanske kan t o m klassas som ”rasist”. Men det är klart att då måste man bortse från att min älskade fru är från Peru. Att många av våra bästa vänner är invandrare. Att de grannar som vi uppskattar beundrar på många sätt är från Somalia. Tyvärr har de flyttat för de har köpt en lägenhet. Men de är så glada och lyckliga över detta. De skapar en framtid för sina barn.
Eller den ensamstående mamman, afrikanskt ursprung, med sin dotter som bor i vår trappuppgång. Självförsörjande och stolt. Som hon sa till mig med stolthet – jag har fått en utbildning. Hennes mamma besöker henne då och då. Hon säger värdigt: - jag har råd. På samma sätt med Rosie och Immanuel. När Rosies mamma besökte Sverige så kom de hem till oss för att presentera mamman.
Men jag är ”rasist”. Jag tror inte att våra välfärdssystem är anpassade för den anhöriginvandring som vi har idag. Tror att våra välfärdsystem kan bära Rosies syn och ansvarstagande, men inte att så mycket mer. Tror att det gäller att anpassa sig och göra rätt för sig. Skulle vilja kalla det Immanuels princip. För min gode vän Immanuel talar mycket om att det gäller att arbeta och att lära barnen att göra sitt bästa i skolan.
Anpassning och att göra rätt för sig har jag lärt mig i umgänget med Nancy och Helder, Rosie och Immanuel, den afghanske kocken och hans fru, Dorothy och många fler i det som man kanske skulle kalla det mångkulturella Sverige.
Vad jag tror är att om vi får disponera vår egendom – lönen – så kan vi bygga vår framtid. Om man tror att det är någon ”rik” som skall försörja mig så går det åt h-e. Om man tror att någon annan betalar välfärden så får vi ingen välfärd. Men jag är säkert dum. Och min Monica är ju anhöriginvandrad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar