Pyramidspel

Som ung man fick jag ett erbjudande om att vinna en massa vinflaskor. Skulle skicka iväg några flaskor och sedan skulle jag få lagringsproblem – som jag förstod det. Köpte några flaskor av relativt god kvalitet, man ville ju inte framstå som småsnål, och väntade på leveransen. Tyvärr uteblev denna. Jag blev några vinflaskor fattigare och en erfarenhet rikare. Detta var min första erfarenhet av pyramidspel och jag lärde mig att om man skall vara en vinnare måste man vara högt upp, i annat fall är man en förlorare.

I slutet av 50-talet utspelades den s k ATP-striden. Trenne alternativ ställdes mot varandra med olika förutsättningar för finansieringen bl. a. Tjänstepensionerna blev stridsäpplet och ledde till att koalitionen mellan socialdemokraterna och bondeförbundet, centerns tidigare namn, sprack.

Riksdagen beslöt att frågan skulle avgöras i en folkomröstning. Vid omröstningen skulle väljarna ha tre alternativ att välja mellan:

Linje 1 - allmän och obligatorisk tjänstepension som finansieras med arbetsgivaravgifter. Pensionen ska stå i relation till inkomsten under yrkeslivet och fondmedlen förvaltas av en styrelse tillsatt av staten och representanter för arbetsgivare och arbetstagare. Linje 1 stöddes av socialdemokraterna, SKP (idag vänsterpartiet) och LO.
Linje 2 - höjd folkpension med möjlighet till frivillig tilläggsförsäkring garanterad av staten. Centerpartiets förslag.
Linje 3 - arbetsmarknadens parter sluter avtal om fonder som förvaltas av företagen. Linje 3 stöddes av Högerpartiet, Folkpartiet, SAF, Sveriges Hantverks- och småindustriorganisation samt SIF.

Linje 1 vann och därmed startade pyramidspelet. Förutom att ekonomisk makt skapades i AP-fonderna, så doldes finansieringen för den enskilde genom att arbetsgivarna skulle betala. De facto skulle löntagarna tvingas betala sin tjänstepension på två sätt. Dels genom att avstå från löneökningar, dels genom inflationshöjande prisökningar. Pyramidspelets förutsättningar hade lagts fast.

Pensionerna skulle finansieras i framtiden genom arbetsgivaravgifter. AP-fonderna skulle fungera som buffert vid tillfälliga nedgångar i tillväxten och därmed minskade inbetalningar från arbetsgivarna. Kopplingen mellan den s k pensionsavgiftens storlek och egentlig avsättning till pensioner förlorades snart. Den blev en budgetregulator för den socialdemokratiska statsmakten. Detta gjordes aldrig klart för de blivande pensionärerna.

Dagen pensionärer tror att de genom sina skatter sparat ihop till sin pension. Detta är inte sant. Pyramidspelet förutsatte att kommande generationer skulle betala. Men bubblan sprack och under 90-talet kom pensionsöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna och Alliansen. Den grundar sig på att pensionerna ska vara säkrade i fonder och oberoende av statens budget.

Förstår pensionärernas besvikelse, men de/vi blev lurade från början. Vi hade ingen egen spargris, vi hade bara ett antal pyramidspelare. Och vi är än idag beroende av att man arbetar ihop våra pensioner. Alltså arbetslinjen gäller i högsta grad för pensionärerna.