Quod erat demonstrandum, förkortat Q.E. D. var det man snobbade med vid svarta tavlan efter det man krånglat sig igenom ett besvärligt bevis i något matematiskt sammanhang. Efter att läst om kommentarerna runt Sveriges position inför mötet i Davos har man all anledning att känna sig stolt som svensk och moderat. Och när man studerar de fyra åren med Alliansen ser man att något verkligen bevisats. Att nytänkande ger resultat. Q.E. D.
När man hörde Östros m fl. i valrörelsen var det en tidsfråga innan Sverige passerade Zimbabwe i färden mor statsbankrutt. Vi skulle behålla världens högsta skattetryck för att nå höjderna. Ungefär lika klokt som om att starta i Americas Cup med draggen i botten och för säkerhets skull också ha drivankaret ute. Nu har det bevisats att svensk ekonomi går som tåget med sänkta skatter och ökad frihetsgrad för de hårt arbetande människorna. Q.E.D.
Maria Crofts i DN bekymrar sig över de ökande klyftorna. Mycket PK och förankrat i ett klassiskt socialistisk tänkande. Det spelar ingen roll om jag får det bättre om min granne får det ännu bättre. Eller som den klassiska definitionen i sossesverige – en högavlönad är den som tjänar bättre än jag. Jobbskatteavdragen har givit alla arbetande mer i plånboken än alla lönerörelser hitintills. Trots strejker och andra kostsamma ingrepp för både den enskilde och övriga medborgare. De enda som kunnat sko sig på dessa attacker på samhället är fackpamparna. D v s det nya frälset. Q.E.D.
Det krävs mycket innan vi kan fortsätta utvecklas som ett modernt och framåt samhälle. För att nå dithän krävs både piska och morot.
En före detta idealist, numera läkare och realist skrev på Aftonbladets debattsida under rubriken – Kraven på sjukskrivning fullständigt omoraliska – om hur hans syn fullständigt förändrats efter att arbetat vid diverse vårdcentraler på olika orter. Tar mig friheten att citera.
”Cirka två av tre sjukskrivningar handlar om ofta oförklarliga smärttillstånd, alternativt själsliga eller sociala problem. Ofta baserar sig dessa sjukintyg endast på patientens egna ord, som i någon mening upphöjs till sanning eftersom de är signerade av en läkare. Pressen från dessa patienter om sjukskrivning, med stundom förtäckta hot om anmälan samt ett generellt högt arbetstempo gör det svårt att ’stå emot’. Tyvärr är dessa 2/3 en ’patientkategori’ som belastar primärvården oerhört, där svårt sjuka människor därmed inte alltid kan erbjudas tid och hjälp snabbt nog. Vi måste ändra attityden i vårt land. Varje människa bär ju faktiskt först och främst ansvaret för sitt eget liv, att utan eller med knapp grund lägga över detta ansvar på andra är ju bara oerhört själviskt och fullständigt omoraliskt.”
Här krävs piskan. Sedan kan man tala hur mycket som helst om stupstockar. Ur ett övergripande perspektiv kan man ju se dessa som hinder för mannen med pulsåderbråck. Vems är ansvaret för dennes död? Läkaren som inte har tid? Eller någon annan?
Utanförskap och arbetslöshet är problematiska. Vi har ännu inte lyckats fullt ut. Hindren är många. Höga ingångslöner och LAS är några. Fackens ansvar – här behövs piska. Jobbtorgen är i princip riktiga. Men det finns mycket som behöver göras på många områden. Det kan inte räcka med att man står till ”arbetsmarknadens förfogande” i en mycket vid bemärkelse för att försörjas av de hårt arbetande. Tvinga ut alla som lever på försörjningsstöd att bidraga till det gemensamma bästa. Detta måste bevisas för den enskilde – jag kan arbeta och göra rätt för mig. Och om jag inte missminner mig så sade socialdemokratin på den tiden den var ett arbetarparti – gör din plikt och kräv din rätt. Men facken står emot. Om man skall tvingas göra rätt för sig återstår att bevisa för S. Med 19 % av rösterna från de arbetande i Stockholm behöver sannolikt bevisen vara mycket starka. Återstår för (S) att bevisa att höga skatter och villkorslösa bidrag är vägen till framgång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar