Socialdemokratin genomgår en svår och mycket smärtsam kris. Väljarna flyr, förtroendet för partiledaren är uselt och när krubban är tom bits hästarna. Ylva Johansson lägger ansvaret på Juholt och Mona Sahlin beklagar att hon tvingades gå armkrok med Lars Ohly – en avdankad kommunist som grät när muren föll och kommunistdiktaturernas folk kunde göra sig fria.
Vad som utspelar sig i offentlighetens kalla ljus är att det parti som är socialdemokratin håller på att fragmenteras. Makten har varit kittet som hållit ihop detta spretiga konglomerat av åsikter. Så länge makten, utnämningsmakten mm, var i partiets händer kunde de flesta få en befattning och ett arvode eller en lön. Margareta Winberg kunde skickas iväg till Brasilia som ambassadör och den lätt förvirrade idealisten bli kyrkvärd.
Socialdemokratin hade en helhetssyn på politiken som i viss mån påminde om SED:s. Tysklands socialistiska enhetsparti (Sozialistische Einheitspartei Deutschlands, förkortat SED) var det statsbärande partiet i Östtyskland. Socialdemokratins strävan var att framstå som statsbärande och regeringsfähigt per préference. Fackföreningsrörelsen var, och är, socialdemokratisk, Unga Örnar skulle forma framtidens pionjärer och Hyresgäströrelsen stötta en kollektivistisk syn på boendet. Man skulle handla i Konsum och begravas av Fonus. Eller som det stod i sonens skolböcker under 70-talet. Mamma var kassörska i Konsum och pappa jobbade i kommunen.
Efter att tvingats vara i opposition under två mandatperioder börjar denna himlakropp tränga in i atmosfären. D v s den luft vi alla andas. Precis som meteoriten splittras i jordens atmosfär händer samma sak med socialdemokratin. Vänsterfalanger, stockholmsdito och många fler kommer att ge sitt välkomna bidrag till att SAP blir ett parti som alla andra. Detta mår Sverige och demokratin bra. Inga fler statsbärande partier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar