Det händer mycket obehagligt i vår värld. Vi har aldrig tidigare kunnat ta del av våld, naturkatastrofer och annat mänskligt elände som vi kan idag. För det mesta skärmar vi av oss med en rysning, men livet går vidare. Sannolikt en överlevnadsinstinkt.
Idag har jag genom media fått en utomordentlig obehaglig upplevelse. En lagledare hittade en frysande och gråtande pojke utanför en idrottshall i Uppsala. Pojken, i tioårsåldern från Stockholmstrakten, hade spelat i innebandyturneringen Storvreta Cup. Pappa blev så missnöjd med sonens prestationen att han tog pojkens ytterkläder och körde ifrån honom. Lagledaren ringde upp pappan som sade att "pojken hade spelat för jävla dåligt och kunde gå hem".
En gång i tiden stod det i betygsböckerna Gymnastik med lek och idrott. Nu har man avskaffat betygen och tydligen skall barnen bedömas på ett annat sätt. Som exempelvis hur man misslyckats i en lek – utifrån föräldrarnas uppfattningar. Har svårt för att förstå att detta är ett framsteg men andra och klokare och jag har väl tänkt till.
Det talades mycket om velourpappor på sin tid. Sannolikt inte det bästa alternativet för en ung pojke som sökte sin manlighet. Utvecklingen mot curlingföräldrar kan också anses tveksam. Men att man som förälder projicerar sina egna förhoppningar och misslyckanden på barnen är absurt.
Ett barn är en kärleksgåva. Ett barn en utvecklingspotential. Ett barn måste kunna lita på sin förälder. Barn skall aldrig kunna överges på grund av en förälders besvikelse.
Vill avslutningsvis citera Ferlin.
Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar