Juholt och de ökade klyftorna

I dagens nummer av Svenska Dagbladet skriver Håkan Juholt och Tommy Waidelich om att växande klyftor hotar sammanhållningen i det svenska samhället. I artikeln anger man fyra vägar till det socialdemokratiska paradiset.

Arbetslinjen är den första, fast man kallar det inte så naturligtvis. Då måste man kanske fundera över alla hinder som finns för en fungerande arbetsmarknad. Dessa hinder skapades under 70-talet av en förblindad socialdemokrati i symbios med maktgalna LO-förbund. Varför inte börja i den änden?

Nummer två är utbildning. För herrarna Juholt och Waidelich är det en ekonomiska fråga. Man anser att man skall satsa rejält på skolans kärna: lärarna. Vad man glömmer bort är att lärarkåren successivt proletariserats under den tid då Stellan Arvidsson skapade den svenska skolan.

Citerar från Wikipedia. Arvidsson var en socialdemokratisk riksdagsman som hade starka kopplingar till flera frontorganisationer för totalitära regimer i det kommunistiska Östeuropa. Arvidson var under lång tid aktiv i Förbundet Sverige-Sovjetunionen. Han var 1972 med om att återuppliva frontorganisationen Svenska Fredskommittén och fungerade sedan som dess ordförande i många år. Dessutom var han aktiv i det av Sovjetunionen styrda Världsfredsrådet. Arvidsson höll fast vid DDR även efter regimens kollaps, ända fram till sin död 1997. I DDR-diktaturen ansåg han att han återfunnit många av sina gamla socialistiska ideal och ansåg att det var en katastrof att DDR upplöstes. När Sovjetunionen invaderade Afghanistan förklarade Arvidson att invasionen "var nödvändig för att förhindra en imperialistisk uppmarsch i landet mot Sovjet och för att försvara regimen i Kabul”.

Denna skola anser tydligen herrarna Juholt och Waidelich vara något eftersträvansvärt. Skolan skall ställa krav, mäta dessa och fostra ungdomen genom att bl. a. inpränta disciplin. Men för socialdemokratin verkar det vara ett ekonomiskt problem. Inte något som går på djupet och som är värt ägna en närmare eftertanke.

Det tredje är omställningen i form av a-kassa. Arbetslöshetskassan har alltid varit en försäkring. Jämförbar med alla andra försäkringar vi tecknar mot de olyckor vi inte vill vi skall drabbas av. Arbetslöshetskassan kan inte omfatta fler än de som tecknar den och betalar sin premie. Sedan finns alltid möjlighet att teckna tilläggsförsäkringar. Juholt och Waidelich hävdar att a-kassan ska omfatta fler, och att fler ska få ut 80 procent av sin tidigare lön. Lika klokt som att alla skall ha samma hemförsäkring. Att det är en förutsättning för en dynamisk ekonomi och för att motverka protektionism faller på sin egen orimlighet. Kanske en Johultare?

Punkt fyra är skatterna. Citerar: ”Vi socialdemokrater menar att skatt ska betalas efter bärkraft. Den som har mycket höga inkomster har också råd att betala lite mer i skatt.” Eftersom de stora vinnarna är låg- och medelinkomsttagarna anser tydligen Juholt och Waidelich att dessa har mycket höga inkomster – för det är dessa som kommer att klämmas åt när socialdemokratin definierar höga inkomster. Vad än Pagrotsky försöker säga om måttliga skattehöjningar så visar Juholt och Waidelich var skåpet skall stå. Bäva månde löntagarna. De ”högavlönade” lärarna och många, många fler.

Ojämlikheten i Sverige avslutas med att man jämför med år 1980 då vi var som mest ”jämlika”. 1980 rasade reallönerna för alla som arbetade. Alla fick det sämre. Arbetslösheten ”avskaffades” genom sjukskrivningar och förtidspensioner. Allt färre skulle försörja allt fler. Detta är Håkan Juholts och Tommy Waidelichs framtidsvision.