Överhetsstaten versus medborgarstaten är rågången mellan det borgerliga civilsamhället och det socialistiska samhällsbygget. Denna skillnad ligger mig varmt om hjärtat av flera skäl. Har man som människa ansvar för sitt eget liv eller kan detta överlåtas på någon annan? Formar jag mitt liv som fri medborgare eller skall andra styra det? För mig är det en filosofisk och existentiell fråga som engagerar mig och som jag ser som en vattendelare mellan Juholts synsätt och den framtid jag vill ge mina barnbarn. Tyvärr är tidsperspektivet så långt. Det röda 70-talet kastar mycket långa skuggor.
Medborgarstaten bygger på att medborgarna är fria i tanken och beredda att ta ansvar för sig själva och sin del av civilsamhället. Man måste vara individ och som sådan mogen till ett självständigt tänkande. Arbetsmyran eller arbetsbiet är delar av ett samhälle, men inte individer. Detta är skillnaden mellan socialisternas olika samhällsbyggen, sedan må de uppträda under olika namn och med skiftande prefix.
I medborgarstaten är lagarna normativa i vid bemärkelse och icke syftande till att skapa den ideala människan. Denna kan sedan heta homo sovjeticus eller homo Juholtiensis. Lagarna skall formalisera och reglera umgänget mellan myndiga, ansvarstagande människor. D.v.s. medborgarsamhället är ett myndighetssamhälle, inte präglat av byråkratiska regler, utan myndiga människor. Medborgarsamhället skapar lagar som är begripliga och förankrade i civilsamhällets normer med individen i centrum. Politiken är underordnad och förnuftet råder. Människa är måttstocken för den medmänskliga gemenskapen.
Överhetsstaten är för många mycket frestande. Den befriar medborgaren från ansvar i alla avseenden – ekonomiskt, politiskt och i sista änden på alla sätt. Man lyder order och gör som man blir tillsagd. I förlängningen kan man skönja Führerprincipen eller det kommunistiska slavsamhället. Exempel på dessa attityder kunde man se hos myndigheterna under 70- och 80-talen. Bl. a. hos skattemyndigheterna då man ansåg sig stå över lagarna. Ingmar Bergman gick i landsflykt och många småföretagare drevs i konkurs. Ett utmärkt exempel är begravningsentreprenören som beskattades för tjänstebilen d.v.s. likvagnen. Den kunde ju användas privat för t ex semesterresor. Ibland är vägen till Auschwitz och gulag kortare än man kan föreställa sig.
Christopher Brownings bok "Helt vanliga män" handlar om reservpolisbataljonen 101 som bestod av 500 tyska män. En tysk styrka som skickades till Polen för att mörda oskyldiga och maktlösa människor. De flesta av dem kom från Hamburg och bedömdes vara för gamla för att skickas till fronten, de var gifta och hade barn. Dessa män var vanliga tyska män. Men under några få månaders lopp skolades dessa män till yrkesmördare. Skulle svenskar i överhetsstaten vara annorlunda?
Staten är överordnad allt och strävar efter likriktning av människorna varför fria och tänkande sådana måste omdanas och vingklippas. Särskilt märkbart i de offentliga förvaltningarna då de avvikande mobbades ut och blev berövade all karriärmöjligheter. Jämför diktaturerna i kommuniststaterna och nationalsocialisternas Tyskland – överhetsstater. I överhetsstaterna är lagarna många och syftande till skapandet av den nya människan. Civilsamhällets strävan efter sans och balans, ett gott omdöme blir därför ett hinder för utopin. Alltså måste detta avväpnas, förhånas och inflytandet minimeras. Där har inte minst de s.k. intellektuella, ofta avlönade av staten, varit makthavarnas lydiga verktyg istället för att kritiskt granska överhetsstatens framväxt. Men det är klart – man biter inte den hand som föder en.
Överhetsstaten har problemformuleringsprerogativet och därmed makten att skapa den politiska agendan. Vi måste hitta medborgare att ta hand om. Att definiera de som det är synd om och vilka som skall bli våra tjänare. Sedan gäller det bara att hitta vilka som skall betala överhetsstatens nota – de nyttiga idioterna. Att de s.k. intellektuella skulle försöka att tänka kritiskt var otänkbart eftersom kritisk tänkande per definition var vänster varför de s.k. intellektuella visade mer på anpassningsbarhet till diktaturerna än någon form av tänkande eller intellektuell analys. Tacka f-n för att Juholt i sin strävan efter 70-talet fjäskar för livstidsförsörjda clowner, konstnärer vars tavlor inte kan säljas eller poeter som inte ens uppskattas av de närmaste släkten.
Vestigia terrent!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar