Land skall med lag byggas löd Carl XV:s valspråk. Ett fungerande samhälle måste ha ett normativt ramverk för att kunna fungera och skydda medborgarna. Lagarna skall klart och tydligt reglera vad som är nödvändigt för att disciplinera och civilisera statsborgarna. Och här inställer sig omgående problemet. Vilken disciplin är nödvändig och hur definiera civilisationsprocessen i samhället. Detta arv har Sverige med sig från det 70-tal då överhetsstaten bet sig fast.
I ett normalt samhällsbygge måste lagar och författningar kompletteras med civilsamhällets normer och rättsuppfattningar. Dessa bibringas medborgarna genom uppfostran och utbildning. Överhetsstaten, eller det som i Sverige kallades det starka samhället, måste alltså bryta ner civilsamhällets försvarsmekanismer. Detta skedde genom att normerna ifrågasattes och beskrevs som obsoleta, borgerliga anakronismer som hindrade färden mot det fulländade samhället. Parallellerna till auktoritära samhällen kan tydligt uppfattas.
Uppfostran borde ske i de kollektiva barndaghemmen. Där skulle barnen fostras till kritiskt tänkande anhängare till den socialistiska överhetsstaten. Birgitta Dahl ansåg att en radikal Vietnampolitik hörde hemma på dagis. Gunnar Nilsson, LO:s ordförande , ansåg att indoktrinering var nödvändig på daghemmen för att samhället skulle förändras i socialistisk riktning.
Ett annat område som måste omdanas, läs förstöras, skolan. Den svenska skolan med sin indelning i praktiska och teoretiska linjer gav alla möjligheter att utifrån sina förutsättningar välja. Detta att bibringa eleverna kunskaper och färdigheter stred mot överhetsstatens strävan efter likriktning. Kunskap är makt och makten skulle inte ligga hos individen utan hos det starka samhället. Alltså måste skolan förstöras.
Redskapet blev stasianhängaren Stellan Arvidson och hans sammanboende Britta Stenholm. Wikipedia skriver följande om Arvidsson.” Från 1969 till 1987 var Arvidson ordförande i det regimtrogna Förbundet Sverige-DDR och mottog flera höga östtyska utmärkelser, bland annat "Folkvänskapens Stora Stjärna" 1977. 1969-1973 var han ordförande i Ständiga Internationella Kommittén för erkännande av DDR. Han var även aktiv i Svenska Kommittén för normalisering av förbindelserna med DDR. Arvidson publicerade flera skrifter om DDR, bland annat som underlag för studiecirklar hos ABF. Han utnämndes även av den östtyska regimen till hedersdoktor i Rostock 1969 och senare till professor vid Greifswalds universitet.
Arvidson var under lång tid aktiv i Förbundet Sverige-Sovjetunionen. Han var 1972 med om att återuppliva frontorganisationen Svenska Fredskommittén och fungerade sedan som dess ordförande i många år. Dessutom var han aktiv i det av Sovjetunionen styrda Världsfredsrådet. Arvidsson höll fast vid DDR även efter regimens kollaps, ända fram till sin död 1997. I DDR-diktaturen ansåg han att han återfunnit många av sina gamla socialistiska ideal och ansåg att det var en katastrof att DDR upplöstes. När Sovjetunionen invaderade Afghanistan förklarade Arvidson att invasionen ’var nödvändig för att förhindra en imperialistisk uppmarsch i landet mot Sovjet och för att försvara regimen i Kabul’.” En sann demokrat.
Exekutionspatrullerna hade laddat sina vapen och civilsamhället fått den vita riktpunkten fäst över hjärtat. Dödgrävarna hade fattat spadarna och var redo att begrava den svenska civilisationen. Överhetsstaten skulle ta över. Juholts drömda lyckorike skulle införas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar