Berlinmuren 50 år

Solen lyser över Fagersjö lördagen den 13 augusti 2011 och augustidagen är så vacker som den bara kan bli vid Magelungens stränder. Athos har tagit ett bad i Fagersjöviken och allt andas frid och ro. Men på dagen för 50 år sedan tätnade mörkret över det delade Europa och det sista andningshålet för de förtryckta östtyskarna i Die Sowjetische Besatzungszone (SBZ) eller Ostzone stängdes. Hoppets ljus släcktes och det kommunistiska fängelset var fullbordat. Detta bör vi minnas den 13 augusti 2011.

Det fanns hjältar men tyvärr alltför många döda under murens och järnridåns blodiga historia. Närmare 700 människor förlorade livet under flyktförsök från öst till väst. Det var inte dessa offer som Ohly, Sjöstedt och deras partikamrater fällde tårar över när muren föll. Inte heller de otaliga skadade, vars antal vi inte vet, fick Ohly och hans ”genossen” att ta fram näsdukarna. Det var Honeckers och diktaturens fall som sörjdes – inte offren.

Som (V), kommunisternas parti, väl kände till var ett flyktförsök något som gjordes med livet som insats. De östtyska soldaterna hade klara och otvetydiga order – skjut för att döda. ”Die Grenzsoldaten der DDR waren beauftragt, ungesetzliche Grenzübertritte („Republikflucht“) mit allen Mitteln zu verhindern. Ihnen wurde dazu der ab 1960 geltende Schießbefehl erteilt, der bis 1989 mehrfach verändert in Kraft blieb und auch an der Sektorengrenze galt.“

Den mest kände var flyktingen blev Conrad Schumann. Han tjänstgjorde som soldat i östtyska Bereitschaftspolizei. Den 15 augusti 1961var Schumann stationerad som gränsvakt och vaktade Berlinmuren vid hörnet av Ruppiner Strasse och Bernauer Strasse i den franska sektorn. Schumann hoppade över stängslet och fotografen Peter Leibing fångade bilden av hans rymning.

Schumann bosatte sig efter flykten i Bayern. När Berlinmuren fallit sade han att, "bara sedan 9 november 1989 (dagen då muren revs) har jag känt mig riktigt fri". Genom alla år ansattes han av skuldkänslor för att ha lämnat familjen och kollegorna på andra sidan järnridån och han hade tvekat att till och med besöka sina föräldrar, bröder och systrar i Sachsen. Efter en tids depression tog han sitt liv den 20 juni 1998 genom att hänga sig i sin trädgård nära samhället Kipfenberg i Oberbayern. Ännu ett offer för Honecker och muren. Grät Sjöstedt och hans kamrater?

Ida Siekmann blev det första dödsoffret den 22 augusti 1961. Hon hoppade från sin bostad på tredje våningen på Bernauer Strasse 48 och dog av sina skador från fallet. Om inte det hela vore så tragiskt så skulle man kunna citera Ohlys et consortes reaktioner som ”Gråt inga tårar”.

De svenska kommunisterna och deras vänstersocialistiska medlöpare vill inte minnas denna tragedi. I Aftonbladet förbigås denna mörka dag med tystnad. Kanske inte så förvånande, men frågan inställer sig – är dessa den svenska och västerländska demokratins försvarare.