Så skrev Schiller en gång. Läser om Hans-Ulrich Wehlers bok Das Deutsche Kaiserreich 1871–1918. På sin tid omdiskuterad och inte helt okontroversiell. Men intressant ur många synvinklar bl. a därför att han belyser hur dumheten ibland triumferar över vanligt sunt förnuft.
När Tyskland gick i krig 1914 var den tyska armén för liten för att kunna genomföra Schlieffenplanen. Ludendorff efterlyste minst tre armékårer för att säkerställa framgång. De tyska officerarna motsatte sig detta beroende på att antalet officerare av borgerlig härkomst skulle då öka. I detta fall iklädde sig dumheten snobberiets mantel.
Juholts dröm om 70-talet om är att betrakta som dumhet. Klockan kan inte vridas tillbaka till ett genompolitiserat samhälle där individen var underordnad det kollektiv som konstituerades av socialdemokratins maktbegär, ivrigt påhejad av extremvänstern. Domus evighetstecken är för alltid borta och de större varuhusen är gallerior. Beträffande skolor och daghem står det fritt att välja. Maj Britt Theorin kan inte längre kräva förbud mot parabolantenner. Juholts drömmar om ett grått, kallt och inskränkt Sverige är att betrakta som dumheter. Eller nonsens.
Bidragsberoendet som socialdemokratin skapat är en annan dumhet som, om inte Gudarna, så i alla fall Alliansen försöker frigöra svenskarna från. Att göra människan stark, stolt och fri istället för en klient utlämnad till politikers ev. välvilja och tjänstemännens godtycke.
Om man vill vara elak, vilket är mig helt främmande, kan Juholt anses vara en framträdande 70-tals nostalgiker och en värdig representant för hur man lever på andras bekostnad. Om Juholt är en personifikation av Schillers Dummheit eller ej överlåter jag åt andra att bedöma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar