Sur del – två uppföljningen

Det har kommit till vår kännedom brukar det ibland heta från myndigheter eller företag som på ett eller annat sätt uppfattar sig som ertappade. Det har idag kommit till min kännedom att en formulering i mina Funderingar från Farsta av den 25 november har sårat och väckt anstöt. Formuleringen är – ”när pöbeln löper amok.”

Som alla vet var stämningen under den öppna frågestunden i Farsta Stadsdelsnämnd den 23 november mycket hätsk. En enig nämnd försökte förklara att uppsägningen av förskolan i Sköndal inte var något som nämnden kunde påverka. Det enda som den eniga nämnden strävade efter att klargöra var att Farsta Stadsdelsnämnd har ett ansvar för barnen – inte för ett privat företag som har en konflikt med sin hyresvärd.

När stämningen tenderar att urarta och invektiv och personangrepp blir kvintessensen av nästan tre timmars munhuggning då började jag fundera. Som jag försökte uttrycka i bloggen – en utomordentlig besvikelse. Spridda hågkomster från mina studier i sociologi och psykologi fick mig osökt att tänka på någon form av masshysteri där även normalt tänkande och sunda människor sveps med av den förhärskande stämningen. Mot bakgrund av min sinnestämning efter mötet så använde jag en metafor som kanske kunde missuppfattas. I så fall beklagar jag detta. Anser inte att bekymrade och oroade föräldrar skall anse sig som pöbel. Möjligen som missledda.

Fritiof Nilsson Piraten är en av mina favoritförfattare. Han skrev att man kan inte beskriva en stoppnål utan att en cyklop känner sig kränkt.

Politik

Politik lär ju vara det möjligas konst. Tyvärr blir det också det löjligas. Inte minst när man läser en motion till kommunfullmäktige i Stockholm från Emilia Hagberg (MP). Hon ondgör sig över bristen på jämställdhet i trafiken. Mot denna bakgrund kräver jag förbud mot herrcyklar. Högre bränslepriser för män och i förlängningen straffskatt på män. Särskilt medelålders medelklassmän av kaukasisk härstamning.

Socialdemokraterna vill inte bygga om slussen. Men man har inget alternativ utan man bara stretar mot. Får mig osökt att tänka på LO-ordföranden som sade: ”Mötesdeltagare! Vi är emot! Vi kommer att göra motstånd!”

Det finns ju en och annan representant för (V) – kommunisternas parti – i kommunfullmäktige. En av de flitigare i talarstolen är Ann Mari Engel. Utgår från att man i partiet ändrat sin devis från Marx, Engels och Lenin till Marx, Engel och Sjöstedt.

Bilden nedan föreställer Ann Mari Engel.

Tidens gång

Livsresan går medelst enkel biljett. Vi åldras och förändras varken vi vill eller inte. Man kan märka det på hur man läser familjesidan i tidningen. Förr var det giftermål, förlovningar och födde som studerades och kommenterades. Numera har fokus flyttats till dödsannonser och nekrologer. Vad avser födslar är det barnbarn som gäller.

Min gode vän Lennart Isacsson har varit på konferens med Moderata Seniorer. Där pekade man på att det i valet 2014 är över en halv miljon som är förstagångsväljare som pensionärer. Det är de stora 40-talskullarna som kastat av sig afghanpälsarna och insett att nästan alla kläder är tajta numera som skall ta ställning till framtidens utmaningar. Som skall tillse att barn, barnbarn och barnbarnsbarn får ett anständigt liv. Detta är vår moderata utmaning.

Är sur

Efter gårdagens stadsdelsnämnd blev även en gammal misantrop nedslagen. Skall fösöka samla tankarna till imorgon och teckna en fritidspolitikers syn på vad man tvingas stå ut med när pöbeln löper amok.

Mycket sorgsen och mycket besviken. Är vi verkligen så låga? Och så lättledda? Lättlurade? Blockerade?

Slagorden skalla – mera åt alla

Under budgetdebatten i kommunfullmäktige intog Karin Wanngård talarstolen. Hon hämtade sin inspiration från franska revolutionen – hon talade om frihet, jämlikhet och broderskap. Vad hon bortsåg från är att frihet och jämlikhet inte är kompatibla. Friheten kräver det utrymme som kommer jämlikheten att krackelera.

Det vill säga att när Wanngård talar jämlikhet är det stat och kommun som tillser att man får sin fickpeng. Som jag tolkar Wanngård och Juholt är det att de vill ha en Prokrustesbädd – den som är för lång kapas och den för korte tänjs ut. Hur detta fungerat i praktiken kan vi se i den misslyckade skolan, sossarnas skattesystem och den verklighet som höll på att göra Sverige till ett konkursbo.

Men om ingen kan skapa något – hur skall man då kunna skapa tillväxt? I sossarnas bidragssverige finns det ingen som skapar mervärden, men vi är jämlika. Ofria människor anpassar sig till det förtryckande samhälle de lever i. Jämför med realsocialismens dröm i kommuniststaterna och socialdemokraternas 70-tal. Och under franska revolutionen försvann huvuden med hjälp av giljotinen. I Wanngårds och Juholts Sverige skall begåvningar och framåtsträvande människor dekapiteras på ett annat sätt än Robespierres men resultatet blir detsamma.

Slussen a – neverending story

Sedan urminnes tider har Stockholm kämpat med förbindelsen Saltsjön och Mälaren. Landhöjningen, fortifikatoriska krav och hamnanläggningar har skapat den nuvarande gestaltningen av hur Mälardrottningen möter Östersjön och Mälaren. Skall inte fördjupa mig i Drottning Kristinas sluss, ej heller Polhems och inte Nils Ericsons. Men jag tänkte landa i vad som kallas Trafiklösningen Slussen från 1935 med den klöverbladsformade trafikkarusellen. Lysande för sin tid, byggd för vänstertrafik och dimensionerad för 100 000 fordonspassager per dygn

Stockholms politiker har funderat över slusseneländet i dryga 17 år. Alltmedan förfallet fortgått och urinstanken tätnat. Knappast den med en visst självbevarelseinstinkt passerar Blå bodarna, Gula eller Gröna gången efter mörkrets inbrott. Men när vi äntligen skall komma till skott så visar det sig att viljorna spretar.

Socialdemokraterna under Tomas Rudin har tagit stockholmsskildraren Olle Adolphson till sitt hjärta – närmast hans visa Trubbel. ”Jag går omkring i mitt Pompeji bland ruiner, jag trampar runt i resterna utav vårt liv.” Undrar vilket liv Rudin och Wanngård haft.

Miljöpartiets nyvalda borgarråd, Daniel Helldén, mer känd under namnet Slussentrotskisten verkar vilja slå ett slag för sin egen installation. Den går under namnet En ruin i accelererande förfall. Kanske denne Helldén har hämtar inspiration från Herculaneum.

(V), kommunisternas parti, förvaltar traditionen från realsocialismen – låt allting förfalla.

Erfarenheter från Rådssalen i Stockholms Stadshus

Har suttit med under budgetdebatten i Kommunfullmäktige. Intressant och lärorikt i många avseenden. Inte minst då de olika partiernas företrädare intar talarstolen. Borgarråden Sten Nordin och Joakim Larsson lyckades desarmera Caremas tillkortakommanden, men tyvärr trängde detta inte ut till oppositionen. Dessa malde på – utomordentligt tröttande.

Något som jag uppfattade var att det ledande oppositionsborgarrådet, Karin Wanngård, definitivt inte är socialdemokratins skarpaste debattör eller skickligaste retoriker. Tomas Rudin är absolut den skarpaste hjärnan med den vassaste tungan. Övriga socialdemokrater som äntrade talarstolen framstod som ointressanta, bleka och fantasilösa. Ersättaren Gunnar Sandell gjorde tvenne inlägg – det ena svagt och det andra taktlöst.

Miljöpartiet har fått ett nytt borgarråd, Daniel Helldén. Internt lär han gå under namnet Slussentrotskisten. Tror jag förstår varför. Han vill höja skatten och därmed slå mot de lågavlönade, men dessa är ju inte miljöpartiets väljare så det spelar väl ingen roll. Vi skall dessutom sortera matavfall för att det skall kunna produceras mer biogas. Ser fram emot hur detta skall organiseras i det lilla utrymme vi har under diskbänken. Har ett annat mer radikalt förslag. Eftersom vi enligt (MP) inte skall ha bilar så låt oss ersätta dessa med hushållsgrisar. De äter vårt hushållsavfall, vi stallar dem i våra tomma garage och tränar dem till att bli dragdjur.

(V), kommunisternas parti, gick naturligtvis längst. Damerna från Östermalm talade sig hesa för att kommunalskatten skulle höjas. Den skatt som drabbar de lågavlönade hårdast. Dessutom skall vi ha en bilfri söndag och en köttfri måndag. Inser att dessa realsocialister försöker anpassa oss till ”arbetarnas paradis”. Där var alla dagar bilfria och de flesta köttfria. Välkommen till (V):s, kommunisternas partis, DDR-framtiden.

Efter denna debatt – Stå stark du ljusets riddarvakt!

Hur jag mötte doktor Hyde eller en udda tolkning av Hippokrates ed

Hösten 2011 har varit auctumnus horribilis för att travestera drottning Elisabeth. Är i viss mån en ganska plikttrogen man varför jag ställde upp som skjutstationschef på ett kretsmästerskap i fältskytte trots en svår förkylning. Det skulle jag inte gjort. Det blev en mycket besvärlig luftvägsinfektion.

Min älskade hustru tvingade iväg mig efter en månads hostande och hackande till en läkare – tyvärr inte vår husläkare utan en som råkade vara tillstädes. Han behövde knappast stetoskopet för att lyssna på mina lungor. Dessa lät som en vattenskadad orgel som för länge sedan passerat bäst före datum, men han använde i alla fall avlyssningsapparaten – sannolikt hade en äldre kollega tipsat honom om detta instrument. Sedan frågade vederbörande mig om jag rökte och sedan var det kört. Efter en längre utläggning – moraliserande – slog det honom att man kanske för formens skull borde ta sänkan. Något förhöjd men sannolikt beroende på mina tobaksvanor.

Åkte hem och fortsatte rossla och pipa men insåg att detta uteslutande var avhängigt mitt osunda leverne. För dryga två veckor sedan fick jag smärtande utslag på halsen och överkroppen. Lymfkörtlarna svullnade och blev ömma. Trodde att det var tobakens fel, men min kloka Monica tvingade mig ånyo till doktorn. Och den här gången fick jag träffa vår husläkare sedan 17 år tillbaka.

Hon konstaterade snabbt att det var en stafylokockinfektion, tog vävnadsprover och tittade sedan på min journal från mötet med den andre läkaren. Ruskade på huvudet och sade att min sänka vid besökstillfället definitivt motiverade en penicillinkur. Vidare slog hon fast att om penicillin satts in vid detta tillfälle så hade jag sluppit slem, hosta och rosslande andning samt hudinfektionen. Mitt immunförsvar klarade inte av denna attack också.

Min erfarna och kunniga läkare gav mig penicillin. Slemmet och hostan har försvunnit, den vattenskadade orgelns missljud har tonat bort, livet börjar återvända och utslagen börjar försvinna och smärtar inte så mycket längre. Snart kan jag bära slips igen.

Efter denna erfarenhet av läkarkonstens tillämpning kan man fundera. T o m jag begriper att rökning är skadligt, men lägger mina laster hinder i vägen för en adekvat behandling? Restriktivitet med penicillin kan jag förstå, men skall man chansa i ett tveksamt fall? Eller – tanken svindlar –var denna oerfarne och indoktrinerade läkare villig att offra min livskvalitet och mitt välbefinnande för att minimera användningen av antibiotika?

Den Hippokratiska eden säger bl. a att följande. ”Efter förmåga och omdöme skall jag vidtaga dietetiska anordningar till gagn för de sjuka, och vad som kan skada eller göra dem ont skall jag söka avvärja.” Denne läkare visade varken förmåga eller omdöme utan styrdes av sin tolkning av begränsningen av användning av antibiotika samt sina fördomar avseende rökning. Att vederbörande inte avvärjde skador eller ont för min del är odiskutabelt.

Ett stort antal människor dör eller får men för livet på grund av felbehandlingar i vården. Jag kom undan med en tids minskad livskvalitet och nerstämdhet. Hur många andra lider i onödan därför att mindre kompetenta läkare missuppfattar sin uppgift och feltolkar sin Hippokratriska ed? Troligtvis alldeles för många och sjuklingarna betalar priset i form av död eller oförtjänt lidande för det politiskt korrekta agerandet.